ÅSIKT

Vem av dem är hjälten?

Soldaten Jessica - idol på en lögn. Fredsaktivisten Rachel – dödad av israelisk bulldozer

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Jessica Lynch – Rachel Corrie – vem är egentligen hjälten?

Jessica Lynch och Rachel Corrie hade kunnat tas för systrar. Två helamerikanska blondiner, två människoöden som förändrades för alltid i en krigszon i Mellanöstern. Meniga Jessica Lynch, soldaten, föddes i Palestine i West Virginia. Rachel Corrie, aktivisten, dog i det av Israel ockuperade Palestina.

Corrie var fyra år äldre än den nittonåriga Lynch. Hennes kropp krossades av en israelisk bulldozer i Gaza sju dagar innan Lynch tillfångatogs i Irak den 23 mars. Innan hon åkte till Irak organiserade Lynch ett brevvänsutbyte med en lokal lekskola. Innan Corrie begav sig till Gaza organiserade hon ett brevvänsutbyte mellan barn i hennes hemstad Olympia i Washington och barn i Rafah.

Lynch åkte till Irak som soldat och hon var lojal mot sin regering. Som West Virginia-senatorn Jay Rockefeller uttryckte det: "hon såg striden an med beslutsamhet snarare än rädsla".

Corrie åkte till Gaza för att göra motstånd mot sin regerings handlingar. Som amerikansk medborgare ansåg hon att hon hade ett särskilt ansvar att försvara palestinier mot USA-tillverkade vapen, inköpta med amerikanskt ekonomiskt bistånd till Israel. I brev hem beskrev hon livfullt hur färskvatten leddes bort från Gaza till israeliska bosättningar, hur döden var mer normal än liv. "Detta är vad vi betalar för", skrev hon.

Till skillnad från Lynch åkte Corrie inte till Gaza för att delta i strid - hon åkte för att försöka förhindra strid. Hon liksom de andra medlemmarna av International Solidarity Movement (ISM) trodde att den israeliska militärens angrepp skulle kunna bromsas upp genom närvaron av väl synliga internationella aktivister. Mördandet av palestinska civila må ha blivit en vardaglig företeelse, tänkte man, men Israel vill inte ha den diplomatiska och mediala skandal det skulle innebära om landets militär dödade en amerikansk collegestudent.

På sätt och vis utnyttjade Corrie just det som hon tyckte mest illa om när det gällde hennes eget land - uppfattningen att amerikanska liv är mer värda än några andras - och försökte använda sig av den för att rädda några palestinska hem från att rivas.

I tron att hennes självlysande orange jacka skulle fungera som en rustning, och att hennes megafon skulle kunna avvärja kulor, ställde sig Corrie framför bulldozers, sov bredvid brunnar, och eskorterade barn till skolan. Om självmordsbombare förvandlar sina kroppar till dödliga vapen, förvandlade Corrie sin kropp till motsatsen: ett livgivande vapen, en "mänsklig sköld".

När en israelisk bulldozerförare såg den där orange jackan och tryckte ner gaspedalen misslyckades hennes strategi. Det visar sig att vissa amerikanska medborgares liv - till och med vackra, unga, vita kvinnors - värderas lägre än andras. Och ingenting visar detta tydligare än de motsatta reaktionerna på Rachel Corries respektive Jessica Lynchs öde.

När Pentagon informerade om den framgångsrika undsättningen av Lynch förvandlades hon över en natt till hjälte, och omedelbart producerades kylskåpsmagneter, bildekaler, t-shirtar och muggar med texten "America loves Jessica", och dessutom countrysånger och en tv-film som NBC spelade in. Enligt Vita husets talesman Ari Fleischer var president Bush "mycket glad för Jessica Lynchs skull". Räddningen av Lynch, fick vi höra, vittnade om en grundläggande amerikansk värdering: som senator Rockefeller uttryckte det i ett tal i senaten: "Vi tar vara på våra egna."

Gör de? Corries död, som det skrevs om i tidningarna i två dagar och som sedan i stort sett glömdes bort, har bemötts med nästan total officiell tystnad, trots att ögonvittnen hävdar att det var en överlagd handling. President Bush har inte sagt ett ord om det faktum att en amerikansk medborgare har blivit dödad av en USA-tillverkad bulldozer som köpts för amerikanska skattepengar. En amerikansk kongressresolution som krävde en oberoende utredning av Corries död har begravts i utskottsöverläggningar, vilket gör den israeliska militärens utredning - som bekvämt nog fann att inget fel begåtts - till den enda officiella undersökningen.

ISM säger att denna uteblivna reaktion har skickat en tydlig och farlig signal. Olivia Jackson, en tjugofemårig brittisk medborgare som fortfarande befinner sig i Rafah, säger att "efter att Rachel dödades väntade [den israeliska militären] på reaktionen från den amerikanska regeringen och reaktionen var patetisk. De har insett att de kan komma undan med det och det har uppmuntrat dem att fortsätta."

Först var det Brian Avery, en tjugofyraåring som blev skjuten i ansiktet den 5 april. Därefter Tom Hurndall, en brittisk ISM-aktivist som sköts i huvudet den 11 april och förklarades hjärndöd. Nästa offer var James Miller, den brittiska tv-fotografen som sköts till döds medan han bar en väst som det stod "TV" på. I samtliga dessa fall säger ögonvittnen att det var israeliska soldater som sköt.

Det finns något annat som Jessica Lynch och Rachel Corrie har gemensamt: bådas berättelser har förvrängts av en militärmakt för dess egna syften. Enligt den officiella historien togs Lynch till fånga i samband med en blodig eldstrid, och behandlades illa av sadistiska irakiska läkare, för att sedan räddas under ännu en kulstorm av flottans heroiska specialstyrkor. Under de senaste veckorna har en annan version framkommit. Läkarna som behandlade Lynch fann inga tecken på skador uppkomna under strid, och de donerade sitt eget blod för att rädda hennes liv. Det pinsammaste av allt är att vittnen sagt till BBC att de där modiga specialstyrkorna redan visste att det inte fanns några irakiska soldater kvar i området när de stormade sjukhuset.

Men medan Lynchs historia har förvrängts för att få huvudpersonerna att framstå som mer heroiska, har Corries historia postumt förvanskats för att få henne och de andra ISM-aktivisterna att framstå som illvilliga.

Under flera månader hade den israeliska militären letat efter en förevändning för att kunna göra sig av med ISM:s "bråkmakare". Den hittade denna förevändning i Asif Mohammed Hanif och Omar Khan Sharif, de två brittiska självmordsbombarna. Det visade sig att de hade deltagit i en minnesceremoni för Rachel Corrie i Rafah, ett faktum som den israeliska militären utnyttjade för att koppla samman ISM med terrorism. Medlemmar av ISM framhåller att minnesceremonin var öppen för allmänheten, och att de inte visste någonting om de brittiska besökarnas intentioner. Organisationen ISM är uttalad motståndare till attacker mot civila, oavsett om de genomförs av israeliska bulldozers eller palestinska självmordsbombare. Många ISM:are anser dessutom att deras arbete kan minska antalet terrorincidenter genom att visa att det finns andra sätt att göra motstånd mot ockupationen än den nihilistiska hämnd som självmordsbombningar innebär.

Det spelar ingen roll. Under de senaste två veckorna har ett halvdussin ISM-aktivister arresterats, flera stycken har deporterats, och organisationens kontor har utsatts för razzia. De repressiva åtgärderna sprider sig nu till all internationell personal, vilket innebär att det finns färre och färre människor på de ockuperade områdena som antingen kan bevittna de pågående övergreppen eller hjälpa offren. Förra måndagen informerade FN:s särskilda samordnare för fredsprocessen i Mellanöstern säkerhetsrådet om att tiotals av FN:s biståndsarbetare hade hindrats från att ta sig in i eller ut ur Gaza, och kallade detta ett brott mot "Israels förpliktelser enligt internationella humanitära lagar".

Den 5 juni kommer det att anordnas en internationell aktionsdag för palestiniernas rättigheter. Ett av de viktigaste kraven är att FN ska skicka en internationell observatörsstyrka till de ockuperade områdena. Innan det blir verklighet finns det många som är fast beslutna att fortsätta Corries arbete, trots riskerna. Mer än 40 studenter vid hennes före detta college, Evergreen State i Olympia, har redan anmält sig för att åka till Gaza med ISM i sommar.

Så vem är det som är hjälte? Under kriget mot Irak mejlade några av Corries vänner en bild av henne till MSNBC och bad om att den skulle sättas upp på tv-kanalens "vägg med hjältebilder", tillsammans med Jessica Lynch. Kanalen tillgodosåg inte denna önskan, men Corrie hedras på andra sätt. Hennes familj har mottagit mer än 10 000 stödbrev, människor runtom i landet har organiserat stämningsfyllda minnesceremonier, och överallt på de ockuperade områdena döps barn till Rachel.

Det är inte några tv-anpassade hyllningar, men det är kanske bara bra.

Naomi Klein , Översättning: Tor Wennerberg