ÅSIKT

Blodigt allvar

GUNDER ANDERSSON ser Arne Dahl lyfta kriminal- romanen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ULLA MONTAN
Arne Dahl alias Jan Arnald.

Det är snart midsommar i Arne Dahls nya detektivroman, med en titel hämtad från Shakespeare. Och precis som hos denne finns här en demonisk kraft som förvänder synen på folk.

Här återser vi nu Rikskriminalpolisens speciella enhet för våldsbrott av internationell art, gemenligen kallad A-gruppen. Den har en hel del att stå i redan från början: en polsk sjuksköterska har yxmördats, en tv-producent som gör dokusåpor har skjutits i huvudet och en på hedersmord inställd kurd har fått en kniv i hjärtat.

Men fallen tycks ändå enkla nog. Två gravt misstänkta är gripna för två av morden. Den nytillträdda chefen, den ensamstående tvåbarnsmamman Kerstin Holm, behöver inte jaga upp sig. Tror hon.

Men här är alltså magiska krafter i omlopp, jämsides med dumskallebeteenden och fördomsfullhet inom poliskåren. Och när ännu ett lik dyker upp och en ung poliskommissarie som "kommit ut ur garderoben" råkar illa ut, så är ingenting enkelt längre.

På ett ställe i boken kliver Arne Dahl in i sin fiktion och kommenterar händelseförloppet. Det kan tyckas onödigt, men känns ändå konsekvent. Det visar fram berättelsen som konstruktion, och sällan är det mer befogat än här.

För visst är detta en omöjlig berättelse, rent faktiskt och konkret. Det säger jag inte som kritik. Den stora världslitteraturen vimlar av omöjliga berättelser, liksom bokmarknaden översvämmas av nonsensböcker med trovärdig verklighetsanknytning och psykologi.

Fast psykologin är det inget fel på här heller, och inte miljöskildringen eller konkretionen när det gäller polisarbetet. En fängslande bok? Ja. Spännande? Definitivt.

Och ändå i grunden så avvikande från alla mallar.

Arne Dahl är en författare med huvudet på skaft, och med tusen rävar bakom alla öron. När det gäller hanteringen av läsarens förväntningar är han lurig som en hästhandlare på Kiviks marknad och klurig som ett missförstått bysnille. Han är, enkelt uttryckt, en kombination av det mesta och vet hur man bygger upp en bra historia, med villospår och allt.

Men därtill tillför han en dimension, där fokus hamnar bortom själva mördarjakten och hamnar i det som brukar kallas moralfilosofi. Där finns den stora utmaningen för oss som växt upp enligt den kristna agendan. Och när valet till slut står mellan att rädda det som står oss närmast - våra barn - och därmed utlösa död och förintelse för mångdubbelt fler har författaren lyckats mota in festtalens alla slappa moralschabloner i ett hörn.

När alla pusselbitar fallit på plats är det lätt att tolka En midsommarnattsdröm som ett traktat mot ondskan i vår tid. Den som senast gav begreppet "helig vrede" kropp och ande var nog Hans Alfredson med filmen Den enfaldige mördaren. Här står vi inför något liknande, en intelligent och fantasiväckande gestaltning av frågan: finns det berättigade mordet? Inte juridiskt, i vår kulturkrets åtminstone, men moraliskt?

Nog kan jag tänka mig att en viss tv-chef, mannen bakom dokusåpor typ Big Brother, med viss förvåning noterar att han räknas in bland ondskans dirigenter, lika vedervärdig som gift- och knivmördare och därmed lovligt objekt för hämndens ängel. Men här går inte heller distributören av andlig miljöförstöring fri.

Men budskapet, eller om man så vill ärendet, slår aldrig ihjäl berättelsen. Detta trots att författaren också, mest i förbigående, strör in samtidskommentarer av politisk art, blottlägger ideologiska småkryp skygga för solljus och säger bitskheter om vår tids flacka underhållningskultur och skräck för allvar. Det finns en nerv à la Graham Greene i Arne Dahls prosa, som är laddad med framåtrörelse och med ett poetiskt skimmer när han ger sig ut i ett sommar-Stockholm på väg mot midsommar.

Arne Dahls nya roman tar politiska och moraliska grundfrågor på - ursäkta - blodigaste allvar. Men den är samtidigt en riktig sträckläsarbok. Kombinationen är svårslagbar.

Roman

Gunder Andersson