ÅSIKT

Rädisorna gav svaret: Det finns ingen Gud

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Oliver Sacks. Teckning: PERICOLI

När Oliver Sacks var sex år gammal evakuerades han från krigets London till en lantlig skola där han for så illa att han började tvivla på att den Gud fanns som högt lovsjungits vid familjens judiska högtider.

För att få visshet planterade tvivlaren två rader rädisor och bad Gud att välsigna (eller förbanna) en av raderna och alltså med efterföljande blomstring (eller vissnande) bevisa sin existens.

Rädisorna växte upp. Alla till förväxling lika och visande mot bara en slutsats. Det fanns ingen Gud.

Så är gossen ofta formidabel på att tänka och justera. Det framgår av hans lärorika självbiografi Morbror Volfram som ur ett mörkt ryskt förflutet (morfar) och via otaliga kopplingar på både fädernet och mödernet (100 kusiner) lyfter Sacks till nuets berömmelse som neurologie författare med namn i tre gånger större stil än boktiteln.

Under de 300 sidor det tar syns många ljusgestalter. Från kusin Abba Eban (sionist och Israelambassadör) och morbror Tungsten (fabrikör av hänförande glödlampor) till säregna tant Birdie av det blödande hjärtat.

Hon ägnas bokens varmaste sidor. Annars är det mest de geniala vetenskaparna Sacks förförs av. En Mme Curie som får uran att lysa. En Moseley som stegar ut grunden för röntgenspektroskopin. En Niels Bohr som för Rutherfords atom närmare Plancks kvanta. Allt möjligen för en god sak.

Men förför gör även naturens tunga och blanka metaller.

Det oförstörbara. Sacks älskar platina och guld.

Och nederst grenas hans judiska rot. "Baruch ata adonai."

På hebreiska som är "Guds språk" framför andra. Så som väl Guds utvalda folk är folket framför andra.

Det hade varit intressant om Sacks kopplat sånt tänkande till de storisraeliska drömmar som dröms i Mellanöstern i dag. Hur långt kan Guds utvalda tänka sig att bereda livsrum åt även de ringare i världen?

Men till så oroande djup söker sig inte Sacks. Hans bok är en bit nöjsam kulturhistoria. Lättskriven och vältolkad ( Ingemar Karlsson). En vänligt återblickande memoar som är helt rätt placerad i dagens politiska spektrum. Mitt i.

Memoar

Mario Grut

ARTIKELN HANDLAR OM