ÅSIKT

Lättare till sinnet, men…

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: PETRA HELLBERG
Kim Anderzon i "Lysistrate".

Vad är det som gör vissa pjäser "ständigt aktuella"? Vissa grundläggande, oundflybara mänskliga teman, givetvis. Och vilka är de? Kärlek är det givna förstasvaret. Det andra är dessvärre - krig.

Ingen pjäs i världslitteraturen lyckas bättre förena dessa båda eviga teman än Lysistrate av Aristofanes. Att det dessutom är en av de mest vulgära och frispråkiga genom tiderna gör inte saken sämre.

Publiksuccén i alla tider har varit given.

Kvinnorna går i kärleksstrejk för att få männen att sluta kriga. Det är egentligen hela handlingen. Det gör att den utan några större problem kan fyllas med dagsaktuellt innehåll. Att Aristofanes själv av allt att döma var en ärkekonservativ otäcking har inte med saken att göra.

När premiären går av stapeln i Vitabergsparken hymlar man inte med det dagsaktuella innehållet. Pjäsen presenteras som en spark i skrevet på George Bush, och initiativet till uppsättningen togs mycket riktigt under pågående Irakkrig av den nystartade teatergruppen La Mama Sweden, som verkar för bra kvinnoroller på teatern.

Lysistrate blir på det sättet en väldigt logisk startpunkt. Pjäsen domineras fullständigt av kvinnoroller (som förvisso spelades av män i Aten), och Kim Anderzon, som är delaktig i La Mama Sweden, har viss rutin i titelrollen. Första gången hon spelade den var 1972 på Pistolteatern.

Det går två komeditraditioner genom världsdramatiken: Plautus- respektive Aristofanestraditionen. Den förra leder genom krångliga kärleks-intriger i överklassiga privatgemak fram till privatteatrarnas slå-i-dörren-komik. Den senare tar vägen över karnevalen och commedia dell"arte, skiter i intrigen och rör sig på gator och torg. Den är skitigare, vulgärare, mer nedsänkt i samtid och politik. Och det är mycket lätt hänt att det aristofaniska glider över i det plautuska. Hur ofta blir inte komik tandlös?

Den rutinerade Judith Hollander har i Parkteaterns uppsättning lyckats behålla en rätt stor andel Aristofanestradition. Det är mestadels vulgärt och skränigt på rätt sätt. Och lite falloslekar sitter aldrig fel. Att både män och kvinnor blir så stenkåta att de går dubbelvikta efter en enda celibatvecka ger dessutom lite perspektiv på sexualvanornas histo-ria "

Kim Anderzon är avslappnat intensiv bakom sin runda röda clownmun. Kärnan av samhällskritik försvinner sällan bakom slapsticknumren. Och hon kompletteras väl av framför allt kvinnogänget, som framstår som ett rätt samspelt, om än inte särskilt lättstyrt, kollektiv. Och att männen är pajasar rakt igenom är inte så mycket att snacka om.

Sedan tycker jag i och för sig att körens lite halvdana sång- och dansnummer drar hela föreställningen i påtaglig privatteaterriktning. Någon sorts Göta Lejon-Plautus spökar i behandlingen av kören. Men humöret är genomgående så pass gott att man blir på sitt mest överseende humör.

Och man lämnar parken lite lättare till sinnes. Men särskilt mycket mer än så är det inte.

Teater

Jan Arnald