ÅSIKT

Teater på fullaste allvar

CLAES WAHLIN åkte till Wien - och såg dramatik som vill förstå samtiden

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: RUTH WALZ
Birgit Minichmayr som Antigone, Bruno Ganz som Oidipus och Mareike Sedl som Ismene i "Oidipus i Kolonnos".

Något håller på att försvinna i den svenska teatertraditionen. För en tid sedan såg jag Deborah Warners iscensättning av Euripides Medea, i Wien har nyss Klaus Michael Grübers uppsättning av Oidipus i Kolonnos haft premiär och jag erinrar mig dessutom Peter Steins åtta timmar långa Orestien från början av 90-talet.

Ingen av dessa uppsättningar av grekisk tragedi väjer för det episka allvaret eller för textens möjligheter att tala till det tredje årtusendets samhällsvarelser. Liksom Shakespeares sena pjäser är de grekiska tragedierna verk som är större än varje enskild uppsättning. Hos Aiskylos, Sofokles och Euripides ryms politik, filosofi, religion och etik. När Platon och Aristoteles träder fram några decennier senare försvinner tragedin; filosofin och dess döttrar flyttar via Platons dialoger in i samtalet, akademien och så småningom manuskriptet.

På svenska scener vågar man inte riktigt ta dessa texter på fullaste allvar. Antingen fokuserar man tragedin som ett slags urteater med maskspel och rituella övertoner. Eller också uppdaterar man kontexten, ser till att Göteborgs-kravaller eller förortsrasism blir det raster genom vilken tragedin filtreras. Inget ont om vare sig Jasenko Selimovic eller Birgitta Englin, men såväl den rituella som den aktuella lösningen innebär en reduktion av tragedin.

Klaus Michael Grübers Oidipus i Kolonnos är ett utmärkt exempel på grekisk tragedi med största möjliga allvar. Sofokles pjäs, (Oidipus 2 enligt Hollywood-logiken och Antigone blir i så fall Oidipus förbannelse...) och skildrar den blinde och hemlöse konungens sista stund. Som Jacques Derrida skriver i programmet (bara en sådan sak...), möter publiken Oidipus i det ögonblick då han är en total främling utan någon som helst aning var han har hamnat eller vart han ska. Kolonnos må vara en helig plats, men den är utanför staden, polis, och således ett slags icke-plats.

Den diskussion som här vidtar handlar om det civila samhällets förhållande till det främmande, grekiskans xenos, hur och med vilka argument detta kan eller ska inkorporeras i den mänskliga gemenskapen. Varje samhälle över tid möter det främmande, så att uppdatera pjäsen är onödigt. Att spelet i detta fall blir alldeles extra beror inte bara på att en kraftfull och bitvis häpnadsväckande Bruno Ganz gör titelrollen, eller att man har valt Peter Handke som översättare (varje regissör av grekisk tragedi bör noga välja sin översättare). Här får orden ta den tid de kräver, nära tre timmar i detta fall, vilket är nästan dubbelt så långt som grekiska tragedier brukar ta på svenska scener.

Möjligen skyggar svensk teater för publikens skiftande bildning. I så fall är även Christoph Marthalers närmast legendariska uppsättning efter Schuberts sångcykel Die schöne Müllerin en omöjlighet i Sverige. Detta egenartade ut- och invändande av den grubblande vandrarens eventuella kärleksbekymmer kräver faktiskt att man kan Schuberts stycke rätt så väl. Gör man det är nöjet utomordentligt stort.

En huvudperson som sjunger om sin trängtan liggandes nedbäddad i sängen, ett tiotal andra personer som tycks dö en gång var femte minut i den ena omöjliga akrobatiska ställningen efter den andra; allt i Marthalers dröjande men sugande scenspråk som skapar en värld som inte liknar något annat, men som spinner så många trådar till Schubert och den tyska romantiken att förvirringen i alla fall måste anses godartad.

Frågan är dock hur den svenska teaterns utveckling artar sig. När historiska epoker som 400-talets Aten eller det tidiga 1800-talets romantik inte längre är en delad kunskap, ja, då förlorar vi i tur och ordning möjligheten att förstå vad som format oss, vår tid och oss själva. Att teatern smulas sönder och blir till aska utan några Fågel Fenix-ägg sker då så tyst och raskt att det knappt kommer att märkas.

Teater

Claes Wahlin