ÅSIKT

En melodram på slottet

CLAES WAHLIN ser Ernst Billgrens bild av Strindberg

Per Morberg, Birgitte Söndergaard och Sanna Ekman i "Fröken Julie".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

August Strindbergs naturalistiska sorgespel Fröken Julie är ett av de mest revolutionerande dramer som har skrivits, man får gå tillbaka till Ibsens familjedramer eller Beaumarchais Figaros bröllop för att finna dess like. Frispråkigheten och intimt umgänge över klassgränserna gav Strindberg problem vid såväl publicering som uppförande. "Sophög" och "trasbylte" var några av de ord som valdes av recensenterna.

Men med konstnärliga revolutioner förhåller det sig som bekant så, att de åldras mycket fort. Det radikala eller omstörtande räcker inte för att hålla en pjäs på repertoaren. Med Fröken Julie finns det ju andra, mer intressanta kvaliteter som under mer än ett sekel har lockat teatrar att gång efter annan ta upp pjäsen. Strindberg själv, i sitt berömda företal till dramat, nämner åtskilliga av dessa.

Mycket lite av detta - väven av olika förklaringar till varför det går som det går, kvinnosynen, klassproblematiken - finns i Ernst Billgrens och Per Morbergs uppsättning av Fröken Julie på Tullgarns slotts lövteater. Vad som egentligen har lockat de inblandade är inte lätt att säga. Billgrens milt gröntonade scenografi, som onekligen är både elegant och passande, kan knappast vara grund nog.

Den precision som Billgren sökt följa Strindbergs scenanvisningar med har läckt över till ensemblen och spelet. Nationalupplagans text följs till punkt och pricka, inklusive ordformer och angiven pantomim och balett. I hög och jämn takt ramlar skådespelarna in på scenen och river av sina repliker som vore de lika otåliga som (delar av) publiken att få komma hem så fort som möjligt.

Om man tror att det var så här Strindberg en gång spelades så misstar man sig. Även om teatern vid förra sekelskiftet må ha varit manierad och i avsaknad av det slags meningsmättade replikskifte vi i dag kallar psykologisk realism, så inte spelades den som en tv-såpa anno 2003. Vad som möjligen kan anas i ambitionen är att man sökt likna dåtidens melodram, låta det verbala tempot illustrera först Julies (pre-coitus), sedan Jeans (post-coitus) spel mellan drift och språk. Detta kräver dock en dramatisk ironi i den högre skolan.

Hur vackert man än dyker ned i lövruskor bland kopparkittlar och rakstriglar (mot vilken för övrigt en rakkniv vässas med snabba, rytmiska rörelser, inte som kammade man ett hårömt barn) så stannar texten trist kvar bland dekorationerna. Strindbergs Fröken Julie ekar genom 1900-talet och lär så fortsätta, denna gång är den dock stum. Regnade gjorde det också.

Teater

Claes Wahlin