ÅSIKT

Vi borde ha kommit längre än så här

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Ur "Mangrant".

En (M)antologi kallas Britt Marie Trensmars Mangrant, fotoprojektet kring mannen som objekt som ställts ut bland annat på Arbetets museum och nu blivit en fotobok ackompanjerad av en samling texter.

Man kan säga att det hela är kluvet: å ena sidan åtskilliga kärleksförklaringar till den läckre Mannen, å den andra idéer om att fotografier av sexiga män upphäver den orättvisa könsmaktsordning som placerat pornografiska bilder av kvinnor i varenda matvarubutik. Det är helt enkelt svårt att begripa om fotografierna är tänkta som allvarligt menade bilder av mannen, av en åtråvärd man - eller ironiska kommentarer vars ytters-ta avsikt är att tydliggöra de stereotypa bilder av kvinnor som fyller vår kultur till bristningsgränsen.

Hälften av antologins författare uppehåller sig inte vid Britt Marie Trensmars fotografier, utan diskuterar mycket kort och just därför oftast ganska ytligt manligheten som en (sakta sönderfallande) konstruktion. Andra, som till exempel Ted Hesselbom, går i närkamp med bildernas brist på attraktionskraft, för både kvinnor och män.

Jag råkar tillhöra den sura skara som inte blir särskilt imponerad av närbilder av olika kroppsdelar (i kontrastskarpt svartvitt eller i somrig blomsterprakt), av kvinnohänder i näthandskar som håller om ett hårigt bröst, av snoppar som doppas i akvarier. "Manlighet sitter inte i kuken" skriver Mian Lodalen i sin mycket effektiva text men mot detta talar en stor mängd bilder som fokuserar på - just det, ett kön. Visst är en del av fotografierna lite småroliga men tyvärr tyngre av klichéer än av den sensualism som texterna cirklar kring. Med ett bildspråk som härmar och driver med det etablerade pornografiska, hur ska det hela kunna bli sensuellt?

Mangrant ramlar med en duns någonstans mellan fotobok utan tydlig linje och antologi utan något väsentligt att säga. Och varför ska Mannen nu diskuteras på samma generaliserande sätt som Kvinnan? Vi borde ha kommit längre än så här - om hela projektet är ironiskt menat är det en ironi som arbetar mot sig själv.

Foto/Antologi

Ulrika Stahre