Aftonbladet
Dagens namn: Tore, Tor
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Gå inte i Matrixfällan

Slavojo Zizek om nya filmen - och det möjliga upproret

Det ligger något i sig dumt och naivt i att ta Matrix-filmernas "filosofiska" grundvalar på allvar och diskutera deras innebörd: bröderna Wachowski är uppenbarligen inte filosofer utan bara två killar som ytligt flirtar med och på ett förvirrat sätt utnyttjar vissa postmoderna och new age-inspirerade föreställningar. Matrix hör till den kategori filmer som fungerar som ett slags Rorschachtest, den sätter i gång en universaliserad igenkänningsprocess, likt den legendariska målning av Gud som alltid tycks stirra rakt på dig, oavsett varifrån du betraktar den - praktiskt taget varje tankeriktning tycks känna igen sig i den. Mina lacanska vänner säger till mig att filmmakarna måste ha läst Lacan; Frankfurtskolans anhängare ser i Matrix ett extrapolerat förkroppsligande av Kulturindustrie, den alienerade-förtingligade sociala Substansen (Kapitalet) som direkt tar över och koloniserar själva vårt inre liv, och använder oss som energikälla; new ageare ser filmen som källan till spekulationer om att vår värld bara skulle vara en hägring som genereras av ett globalt Medvetande vilket förkroppsligas av internet; för att inte nämna den allestädes närvarande Jean Baudrillard" Denna filmsvit hänvisar bakåt till Platons Staten: upprepar inte Matrix exakt Platons liknelse om grottan, med vanliga människor som fångar, fastlåsta i sina stolar och tvingade att titta på det skugglika uppförandet av vad de felaktigt uppfattar som verkligheten - vilket ju motsvarar biobesökarnas situation?

Detta sökande efter Matrix filosofiska innehåll är således en frestelse, en fälla som bör undvikas. Dessa pseudosofistikerade läsningar som projicerar raffinerade filosofiska eller psykoanalytiska begreppsdistinktioner på filmen är i själva verket underlägsna det naiva uppgående i historien som jag bevittnade när jag såg Matrix på en lokal biograf i Slovenien. Jag hade turen att sitta nära en av filmens idealiska åskådare - nämligen en idiot. En man som var strax under trettio år och satt på min högra sida gick så helt upp i filmen att han ideligen störde andra biobesökare med ljudliga utrop i stil med "Herregud, wow, så det finns ingen verklighet! Så vi är alla marionetter!"

    Det som emellertid är intressant är att läsa Matrixfilmerna inte som om de innehöll en sammanhängande filosofisk diskurs utan som en framställning av de motsägelsefulla motsättningarna i vårt ideologiska och sociala predikament. Betänk den minnesvärda scen i Matrix där Neo tvingas välja mellan det röda och det blåa pillret, vilket motsvarar valet mellan Sanning och Njutning: antingen det traumatiska uppvaknandet till Verkligheten eller bevarandet av den illusion som regleras av Matrix. Han väljer Sanningen, i motsats till filmens mest avskyvärda karaktär, Matrix" informatör bland rebellerna som, i den minnesvärda scenen där han samtalar med matrixagenten Smith, lyfter en saftig bit rött kött med sin gaffel och säger: "Jag vet att det bara är en virtuell illusion men det bryr jag mig inte om eftersom den smakar verkligt." Kort sagt, han följer lustprincipen som säger honom att det är bättre att stanna kvar i illusionen även om man vet att det bara är en illusion.

Valet i Matrix är dock inte fullt så enkelt: vad exakt är det Neo erbjuder mänskligheten i slutet av filmen? Inte ett omedelbart uppvaknande till "det verkligas öken", utan ett fritt flytande mellan mångfalden av virtuella universa: i stället för att förbli förslavad av Matrix kan man befria sig genom att lära sig att tänja på dess regler - man kan förändra lagarna för vårt fysiska universum och därigenom lära sig att flyga fritt och bryta mot andra fysikaliska lagar. Valet är kort sagt inte ett val mellan bitter sanning och angenäm illusion utan snarare mellan två olika former av illusion: förrädaren är bunden till vår "verklighets" illusion, som domineras och manipuleras av Matrix, medan vad Neo erbjuder mänskligheten är upplevelsen av universum som en lekplats där vi kan spela en mängd olika spel, och fritt övergå från det ena spelet till det andra, och där vi omskapar de regler som bestämmer vår verklighetsuppfattning. Består då lösningen i en postmodern "motståndsstrategi", en strävan att om och om igen "undergräva" eller "rubba" systemet, eller i ett mer radikalt försök att tillintetgöra det?

I Adornos anda kan man hävda att dessa motsägelser utgör sanningens ögonblick i filmen: de lyfter fram motsättningarna i vår senkapitalistiska samhälleliga erfarenhet, motsättningar som har att göra med ontologiska par som verklighet och smärta (verklighet i betydelsen det som stör lustprincipens herravälde), frihet och system (friheten är endast möjlig inom det system som hindrar dess fulla utveckling).

 

Matrix Reloaded föreslår - eller snarare leker med - en rad sätt att övervinna den första filmens motsägelser. Men i och med att den gör det fastnar den i nya, egna motsägelser. Filmens slut är öppet och obestämt inte bara i fråga om berättelsen utan också när det gäller den underliggande visionen av universum. Grundstämningen är en av ytterligare komplikationer och misstankar som problematiserar det klara och enkla ideologiska budskap om befrielse från Matrix som genomsyrade första delen. Den extatiska gemenskapsritual som utförs av människorna i den underjordiska staden Zion påminner starkt om ett fundamentalistiskt religiöst möte. De två viktigaste profetiska karaktärerna blir ifrågasatta. Är Morpheus visioner sanna eller är han en paranoid galning som hänsynslöst tvingar på andra sina hallucinationer? Neo vet inte heller om han kan lita på Oraklet, en kvinna som förutspår framtiden: ägnar hon sig också åt att manipulera Neo med sina profetior? Är hon en representant för Matrix goda sida, i motsats till agent Smith som, i del två, förvandlas till en överdriven version av Matrix, ett virus som löper amok och försöker undgå att bli raderat genom att kopiera sig självt? Och vad ska man säga om de kryptiska uttalandena från Matrix" upphovsman, dess mjukvarudesigner, dess Gud? Han informerar Neo om att denne i själva verket lever i den sjätte uppgraderade versionen av Matrix: i varje version har en frälsarfigur uppstått men deras försök att befria mänskligheten slutade i storskalig katastrof. Är då Neos uppror, långt ifrån att vara en unik händelse, blott en del av en större cykel där Ordningen störs och sedan återupprättas? I slutet av Matrix Reloaded ifrågasätts således allt: frågan är inte bara om revolutioner mot Matrix kan åstadkomma vad de påstår sig kunna eller om de måste sluta i en orgie av förstörelse, utan om inte revolutionerna i själva verket har tagits med i beräkningen, till och med planerats, av Matrix. Är då ens de som befriats från Matrix fria att göra ett val? Består lösningen i att ändå ta den risk som ett direkt uppror innebär, att foga sig i att spela de lokala "motstånds"-spelen, samtidigt som man stannar kvar i Matrix, eller till och med engagera sig i ett klassöverskridande samarbete med de "goda" krafterna i Matrix? Här slutar Matrix Reloaded: i ett kognitivt misslyckande som utgör en perfekt återspegling av den moderna vänsterns sorgliga predikament och till synes omöjliga kamp mot systemet.

Ytterligare en komplikation inträder i slutet av filmen, när Neo på magiskt vis stoppar de ondskefulla bläckfiskliknande maskiner som attackerar människorna genom att blott hålla upp sin hand - hur lyckades han med detta i "det verkligas öken", inte inne i Matrix där han naturligtvis kan utföra underverk, frysa tidens flöde, trotsa gravitationslagarna etc.? Pekar denna oförklarade motsägelse fram mot en lösning som innebär att "allt som finns är skapat av Matrix", att det inte finns någon ultimat verklighet? Även om man bör förkasta denna "postmoderna" frestelse att hitta en enkel väg ut ur all förvirring genom att slå fast att allt som finns är en oändlig rad virtuella verkligheter som återspeglar varandra, så ligger det ändå något i denna problematisering av den enkla och renodlade uppdelningen mellan den "verkliga verkligheten" och det av Matrix genererade universum: även om kampen äger rum i den "verkliga verkligheten" så måste den viktigaste striden vinnas i Matrix, och därför bör man återinträda i dess virtuella fiktiva universum. Om kampen hade ägt rum uteslutande i "det verkligas öken" så skulle detta bara ha varit ytterligare en tråkig dystopisk skildring av hur återstoden av mänskligheten slåss mot de onda maskinerna.

 

För att uttrycka det i den gamla goda marxistiska bas-överbyggnads-terminologin: man bör ta med i beräkningen den absoluta åtskillnaden mellan de "objektiva" materiella socioekonomiska processer som äger rum i verkligheten å ena sidan, och själva den politisk-ideologiska processen å den andra. Men om politikens domän i sig är "steril", ett skuggspel, men icke desto mindre av avgörande betydelse när det gäller att förändra verkligheten? Även om ekonomin är det verkliga och politiken blott ett skuggspel så måste således den huvudsakliga kampen utkämpas på politikens och ideologins område.

    Ta till exempel de kommunistiska staternas sönderfall i slutet av 1980-talet: även om den mest framträdande händelsen var att kommunisterna förlorade makten över staten så skedde den avgörande brytningen på en annan nivå - under de magiska ögonblick när människorna, trots att kommunisterna fortfarande formellt satt kvar vid makten, helt plötsligt blev kvitt sin rädsla och inte längre tog hotet på allvar. Även om "verkliga" strider med polisen fortsatte att äga rum så visste alla på något sätt att spelet var över. Titeln Matrix Reloaded är således mycket träffande: om del ett dominerades av impulsen att ta sig ur Matrix, att befria sig från dess grepp, så klargör del två att kampen måste vinnas inne i Matrix, att man måste återvända dit.

I Matrix Reloaded har bröderna Wachowski således medvetet ökat insatsen, och ställt oss inför befrielseprocessens alla komplikationer och förväxlingar. Därigenom har de försatt sig i en svår situation: de står nu inför en nästan omöjlig uppgift. Om den kommande tredje delen, Matrix Revolutions, ska bli en succé så måste den tillhandahålla inget mindre än det rätta svaret på den revolutionära politikens nutida dilemma, en planritning för den politiska handling som vänstern desperat letar efter.

Slavoj Zizek , Översättning: Tor Wennerberg
Slavoj ZizekWelcome to the desert of the realNjutandets förvandlingar
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet