ÅSIKT

Idiotbra Hamlet

TOVE ELLEFSEN LYSANDER applåderar på Kronborg

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: BJARNE STAEHR
Jens Albinus i rollen som Hamlet och Johan Rabeus som kung Claudius.

Hamlet är teater om teater. På Kronborgs slottsgård slås det fast direkt. Bakom scenens blodröda ridå finns bara den nakna slottsmuren. Kulisserna är en replik av murens stenar, uppförstorade, och publiken som fyller slottsgården välkomnas av Polonius, Kristian Halken, med repliker hämtade ur presentationen av skådespelartruppen.

Men i denna ”Hamlet”, regisserad av österrikaren Hans Peter Kellner, kommer aldrig någon skådespelartrupp till Kronborgs slott. Hamlet och Ofelia, lysande spelade av Jens Albinus och Signe Egholm Olsen gör själva rollerna som Kungen och Drottningen, sekunderade av Horatio, Nicolai Dahl Hamilton.

Inte heller visar sig den döda kungens vålnad på slottsmuren. Fadern finns i stället inom Hamlet, kräver hämnd på sin mördare med Hamlets egen röst. Blodbad, Fortinbras som trampar in i spetsen för den norska hären – allt har strukits.

Föreställningen koncentrerar sig i stället lugnt på det Shakespeare verkligen har att berätta – om två familjer, sjuka in i själen, om äktenskap och kärlek som korrumperats och förvandlats till incest. Som förtrollad rör Signe Egholm Olsens Ofelia vid sin bror Laertes, Michael Asmussen. Kirsten Olesens magnifika Gertrud lutar sig med mogen sensualism mot Claudius, Johan Rabaeus, svågern som blivit hennes make.

Medan uppsättningens danska språk har lätthet och poetisk lyster bromsas Rabaeus av en svenska med danska ord inblandade. Med elegant auktoritet förkroppsligar han all den virilitet Jens Albinus pojksmala Hamlet saknar.

Men som allt annat här är det en ihålig manlighet som mördar för makten och kvinnan.

Med stripigt hår och lite för stor svart kostym är Jens Albinus – känd från Lars von Triers ”Idioterna” – nog den mest kompletta Hamletskådespelare jag sett på någon scen.

Med blixtsnabb intelligens och en passion som tyglas av ironin förmår han bromsa sitt spel och – som i en Dogmafilm – klippa till med nästa uttryck.

Hans är en lysande Hamlet i en storartad föreställning som växer i klarhet och styrka medan mörkret faller över Kronborg.

Stor applåd!

Tove Ellefsen Lysander

Teater