Aftonbladet
Dagens namn: Severin, Sören
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Tro inte på mys-Europa

Foto: Tullio Pericoli

    Vad är Europa? Det är i vilket fall som helst

inte den idyll som feel good-propagandan vill ha det till - varken förr eller nu, skriver historikern ÅSA LINDERBORG

i kultursidornas artikel-serie. Det finns en mer brutal verklighet bakom alla honnörsord.

    För att det liberala europeiska projektet ska lyckas kan det bara råda fri konkurrens om kapital och arbete, inte mellan idéer. Därför stämplas systemkritiska perspektiv som orealistiska eller

farliga - precis som på medeltiden.

Strax efter första världskriget sände Nationernas förbund en delegation till gränslandet mellan Polen, Tjeckoslovakien och Ungern för att reda ut var nationsgränserna skulle gå. När delegationen frågade några bybor om vilken nationstillhörighet de ansåg sig ha, möttes de av undrande blickar. "Är ni ungrare, polacker, tjecker, slovaker, ukrainare eller rutener?", förtydligade man. Byborna förstod fortfarande inte frågan: "Vi är härifrån", svarade de, "vi bor här i trakten".

Den framväxande kapitalismen behövde nationerna för en sammanhållen ekonomisk, juridisk och kulturell marknad. På samma sätt som överheten en gång mödosamt gjorde polacker av polackerna och italienare av italienarna, försöker man nu göra européer av européerna. Om man tidigare konstruerade specifika karaktäristika för den svenska eller danska identiteten, hittar man nu på typiska karaktäristika för Europa. Uppgiften är svår med tanke på kontinentens heterogenitet och kan bara lösas med vaga fraser. Därför sägs det att det - förutom fredsivern - finns fyra värden som exklusivt utmärker västvärlden i allmänhet och Europa i synnerhet: frihet, demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter. "Europatanken" som emanerar från kristendomen och upplysningen handlar inte om ekonomi och politik utan om något mycket ädlare: "Det är värderingarna som håller samman Europa!" Några hävdar att dessa värden i någon mening alltid har funnits, även om de tidvis har slumrat i väntan på att något envälde eller någon diktatur skulle ta slut. Andra anser att de fick sin egentliga födelse först i och med Kol- och stålunionens tillblivelse.

Påståendet att frihet, demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter kännetecknar Europa döljer dock - eller snarare avslöjar - en anmärkningsvärd historielöshet. Dessutom har begreppen alltid haft mångtydiga betydelser som de liberala "Europavännerna" inte låtsas om. Man kan också fundera över varför det anses viktigt att alla européer ska ha gemensamma värderingar.

Under medeltiden och senare under den absoluta statens tidevarv fanns det en fixerad världsbild och fastslagna värderingar som inte fick ifrågasättas. Den som utmanade den gudomliga eller världsliga makten förklarades kättersk, sattes i fängelse eller dömdes till döden. Uppror slogs ner med all repression som fanns att tillgå. Under de senaste hundra åren har västvärlden berömt sig av att ha lämnat äldre tiders åsiktsintolerans bakom sig: de fria meningsbrytningarna har setts som demokratins garant och som en självklar del av de mänskliga rättigheterna.

Statsskick med allmän rösträtt skapar dock inte automatiskt samhällen med fria medborgare där alla har samma chans till påverkan, eftersom möjligheten att göra sin röst hörd är en fråga om resurser. Även om strukturerna ser annorlunda ut i dag än under feodalismen, utmärker sig även kapitalismen för sina asymmetriska maktrelationer. Den europeiska borgarklassen, till skillnad från exempelvis den i Latinamerika, har inte i första hand vilat mot bajonetterna, utan man har försökt bibehålla sin dominans genom att integrera alla i sin egen liberala världsbild. På samma sätt som feodalherrarna använde kristendomen och borgarklassen använt nationalismen för att medborgarna oavsett klass och kön ska känna sig lojala med samhällsutvecklingen, används i dag talet om de specifika europeiska värdena. Ett slags feel good-retorik inramar hela "Europatanken" som implicit förnekar att det finns - växande - orättvisor och klassmotsättningar. Ord som europeiskt samarbete, harmoni och gemenskap innebär inte bara att folken i Europa sympatiskt nog ska leva i fred med varandra, utan också att det varken ska utkämpas sociala eller ideologiska strider. Precis som under medeltiden framställs systemkritiska perspektiv som orealistiska, kätterska eller till och med som farliga. För att det liberala europeiska projektet ska lyckas kan det bara råda fri konkurrens om kapital och arbete, inte mellan idéer. I stället för att låta ideologierna förutsättningslöst bryta mot varandra, upphöjer man några luddiga, förment icke-ideologiska värderingar till markörer för debattens gränser.

 

I linje med detta har begreppet ideologi under senare år blivit ett anfrätt ord som för tankarna till blodbad. Trots detta har just de värden som nu görs till överideologiska honnörsord ett blodigt förflutet och en subversiv laddning som numera glöms bort. Maximilien Robespierre var den förste statsman sedan antiken som använde ordet demokrati i uppskattande mening om sitt eget land, tidigare hade det använts av de styrande och lärde i betydelsen pöbelvälde. Den rättighetskatalog som han auktoriserade 1793 skilde sig på en avgörande punkt från den som skrevs 1789: de sociala rättigheterna betonades på bekostnad av privategendomen. Det är just därför Robespierre har blivit så hatad, inte för att han lät giljotinerna gå varma.

 

Och här står egentligen debatten än i dag: är det som liberalerna menar 1789 års principer som ska värnas eller är det som vänstern menar 1793 års principer som ska gälla? Eller med andra ord: ska välfärd inbegripas i det som ska kallas mänskliga rättigheter? Varje gång det har rests krav på att begreppen frihet, demokrati och mänskliga rättigheter ska fyllas med konkret innehåll, har det brutit ut strider som motbevisat allt tal om harmoni och gemensamma intressen. Liberalernas rädsla har alltid handlat om massrörelser som kräver mer frihet och demokrati än vad som är möjligt att tillgodose inom ramen för borgerlighetens långsiktiga intressen: krav som hotar den privata äganderätten. Frågan om "de europeiska värdena" är då som nu mer kontroversiella än man vill låta påskina; skillnaden mellan höger och vänster består alltjämt.

De "omistliga europeiska värdena" var heller aldrig aktuella i de kolonier som Europa med blod och eld lade under sig. Under förevändning att man spred kristendom och civilisation lät man uråldriga kulturer bokstavligen bryta samman, miljontals människor plågades och mördades. Under århundraden var våld Europas främsta exportvara. Bara den belgiske kung Leopolds välde i Kongo skördade åren runt sekelskiftet 1900 fler offer än förintelsen. Exemplen är legio, men varje enskilt fall brukar ses som just enskilt och viftas undan med ad hoc-förklaringar - det passar inte att dessa folkmord systematiskt kan knytas till den kontinent som man menar är bärare av frihet, demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter. Och det var just i reaktion mot imperialismen som protest-rörelser gav liv åt dessa ord - ord som i dag alltså anses vara signifikanta för Europa i allmänhet. Dessa rörelser bemöttes i bästa fall med en klapp på huvudet, i sämsta fall med brutalt övervåld.

Under decennierna efter andra världskriget var impe-rialismen inget som europeisk historieskrivning stoltserade med, i stället lät man tystnaden eller glömskan råda. I dag skriver borgerliga "Europa-vänner" stort och vackert om kolonialherrarna för att de byggde kanaler och bankpalats i Indien. De ser inte heller att denna konstruktion av

"Europa" bygger på en kontrastering gentemot De Andra, i första hand muslimerna utanför - men även innanför - Europa. De anser sig heller inte behöva motivera sina godtyckliga avgränsningar av Europa, vare sig de nu är geografiska, kulturella eller religiösa: vem är det som säger att frihet, demokrati och mänskliga rättigheter inte är viktiga värden för människor bortom Gibraltar sund eller den gamla gränsen mellan Västrom och Östrom?

 

Men även de som inte blundar för kontinentens brutala förflutna och som menar att "de europeiska värdena" blev signifikanta först för det nya Europa som växte fram efter andra världskriget, gör det väl enkelt för sig. Europa är inte som många tror skilt från USA och Japan, utan är en välintegrerad del av det rika Nord. När företagen lägger ut sin produktion på underleverantörer, köper de billig arbetskraft i länder där orden frihet, demokrati och mänskliga rättigheter inte ens får nämnas. För dem som drabbas av dödsängeln IMF:s "strukturanpassningsprogram" grinar det självgoda talet om de unika europeiska värdena upp sig som ett hån; de om några känner var honnörsordens ekonomiska gränser går.

 

I dagens kamp om Europas framtid används den historiska retoriken ymnigt av alla. Frågan är bara vem som har resurser nog att bestämma vilken historisk kunskap som ska anses vara användbar för framtida beslut. Vetskapen om att Europa en gång hade femhundra valutor som mest och att man kunde passera tre kungadömen på en dagsritt, kan inte omvandlas till argument av någon. Att Europas historia är en historia av såväl internt och externt förtryck som av revolution, trots och vardagsmotstånd, kan ge vägledning - frågan är bara vilken. Vad vi vill med världen och våra liv måste grundas på erfarenheterna av den tid vi lever i nu och på fakta om vad som faktiskt har hänt, inte på hopfantiserade påståenden om tidlösa "europeiska värderingar". Vad vi verkligen kan lära av historien är att det är samhällenas sociala och ideologiska dynamik som utgör grunden för historisk förändring, och att människan alltid har haft alternativa handlingsvägar; det finns inget som heter "historiskt nödvändiga beslut" eller "en enda väg att gå". Det finns inte en "Europatanke", det finns hur många som helst. Och valet nu gäller inte om vi ska ha fred, frihet, demokrati och mänskliga rättigheter eller inte, utan med vilken innebörd dessa ord ska laddas - och med vilken praktik.

 

Och visst kan man tala om frihet, demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter som Europas traditioner! Men många av de människor som under tidens gång har tvingat fram dessa värden skulle i dag kallas terrorister och stämplas som hot mot civilisationen av dem som nu försöker monopolisera begreppen. Så brukar sällan historien bakom de vaga fraserna berättas när den gemytliga europeiska identiteten konstrueras och fotas i ett lyckligt framgångsepos om Europas beundransvärda förflutna.

Åsa Linderborg

Åsa Lindeborg är doktor i historia i Uppsala. Förra året gav hon ut Socialdemokraterna skriver Historia (Atlas).

 

Tidigare artiklar: Göran Rosenberg, 23 juli, Drude Dahlerup, 25 juli, Slavoj Zizek, 30 juli.

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet