ÅSIKT

Dödslägrets musik

LENNART BROMANDER om kompositören Viktor Ullmann

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Apropå "Pianisten" berättar

LENNART BROMANDER

om en annan musiker i nazi- tidens helvete: Viktor Ullmann, som komponerade sitt mästerverk i Theresienstadt.

Viktor Ullmann.(Bild ur boken.)

Den tysk-judiske tonsättaren Viktor Ullmann var född i den österrikisk-ungerska staden Teschen 1898, en stad som efter första världskrigets slut kom att delas i en polsk del, Cieszyn, och en tjeckisk, Cesky Tesin. Han växte upp i Wien, kom att verka där, i Zürich, Stuttgart och Prag för att sluta i Theresienstadt och Auschwitz. Viktor Ullmanns liv, verk och öde är därmed närmast förebildligt centraleuropeiskt. Inte minst hans död. Den speciella centraleuropeiska kulturen, exceptionellt fruktbar men samtidigt dödsmärkt, nådde sin kulmen i Wien strax före det österrikisk-ungerska kejsardömets undergång, och de förskingrade resterna utraderades slutgiltigt i Auschwitz. Dessförinnan nådde den en sista uppblomstring i gettot Theresienstadt och en av dem som stod i centrum i detta dödens väntrum var Viktor Ullmann.

Först de senaste åren har Ullmann blivit en mer allmänt känd gestalt, framför allt genom den opera Kejsaren av Atlantis som han skapade i Theresienstadt och hans namn är helt förknippat med den platsen. Nu har den första biografin över Ullmann skrivits, av schweiziska Verena Naegele, och man skulle kanske anta att därmed ett nytt perspektiv på Ullmanns skapande återupprättas, där hans verk från åren före fångenskapen lyfts fram igen. Men så är inte riktigt fallet. Av Naegeles omsorgsfulla genomgång av Ullmanns liv och verksamhet fram till interneringen i Theresienstadt hösten 1942 framgår att det inte var särskilt framgångsrikt eller märkligt. Det var under de två åren i gettots fångenskap och svält han utvecklades till en betydande och viktig konstnär. Det gör hans konstnärsöde desto märkligare.

Som nittonåring hade han som soldat överlevt blodbadet vid Isonzo på den italienska fronten och efter första världskrigets slut hamnade han i Wien som elev till Arnold Schönberg. De två erfarenheterna kom att prägla honom djupast. Som musiker och tonsättare försökte han envist slå sig fram men fick aldrig tid och ro att utveckla sina talanger och förblev i fattig obemärkthet, medan vänner och generationskamrater som Hanns Eisler, Erwin Schulhoff och Ernst Krenek skaffade sig profil och positioner. Först under de miserabla omständigheterna i gettot fick han äntligen ro att skapa och under de två åren fram till transporten till Auschwitz hann Ullmann skriva fler verk än under de tjugo åren dessförinnan.

I Tyskland, Österrike och protektoratet Böhmen-Mähren var det förbjudet för judiska musiker att utöva sin yrkesverksamhet och det hade det först varit också i Theresienstadt, där många judiska musiker hamnat. Men Theresienstadt kom att bli ett "uppvisningsläger" under viss självförvaltning av fångarna och strax innan Ullmann anlände hösten 1942 blev kulturell verksamhet tillåten, till och med uppmuntrad. Det innebar att judiska författare, konstnärer och musiker här någorlunda fritt kunde få ägna sig åt vad som var förbjudet för dem ute i friheten. Somliga, som den fine tonsättaren Pavel Haas, var för djupt deprimerade för att kunna skapa något medan Ullmann med rastlös iver började skriva stråkkvartetter, sonater, sånger av en kvalitet han tidigare inte mäktat.

Inte bara den seriösa musiken odlades. Också den klassiska Berlin-cabareten fick här sin definitiva slutpunkt med Leo Strauss lika hjärtskärande som sylvasst ironiska sång om die Als-ob Stadt, staden där allt var "som om", det vill säga byggt på illusioner om det fria liv man mot bättre vetande drömde om. Den sångtexten borde finnas med i alla antologier som vill spegla tjugonde århundradets mest essentiella erfarenheter.

Det rådde en skarp motsättning mellan fångarna om dessa illusioner. Somliga ansåg att detta kulturskapande innebar att spela SS i händerna, att bidra till den falska bild av judarnas situation som tyskarna ville sprida bland annat genom Röda Kors-besök i Theresienstadt och genom en där inspelad propagandafilm som Hitler skänker judarna en stad - den tveklöst mest förljugna filmen i filmkonstens historia. Andra menade att denna kulturella verksamhet innebar ett stoiskt vidmakthållande av mänsklig värdighet i en omänsklig tid. Båda sidor kan sägas ha haft rätt.

Ett exempel på de förutsättningar man hade att leva och verka under är framförandena av Verdis Requiem 1943. Dirigenten Rafael Schächter hade samlat en kör på 150 sångare men efter det första av flera planerade framföranden sändes samtliga sångare i kören till Auschwitz. Schächter samlade ihop ännu en lika stor kör och samma sak hände efter deras konsert. En tredje gång lyckades Schächter få ihop en mindre kör på 60 sångare, och nu hände inget. Hela femton gånger framförde man med denna sista körsångarrest Verdis Requiem och även SS-vakterna lyssnade rörda och gripna. Under mer makabra omständigheter har väl aldrig någonsin en dödsmässa framförts.

Om döden handlar också Viktor Ullmanns främsta verk, Kejsaren av Atlantis, och den personligen ganska blide och opolitiske Ullmann skapade där ett av de politiskt mest laddade musikverken från nazitiden. En annan fånge, den tjeckiske författaren Peter Kien, skrev texten om den maktgalne kejsaren som proklamerade allas krig mot alla. Kejsaren misslyckas dock i sina avsikter att förinta mänskligheten, eftersom Döden själv går i strejk. Ullmanns musik är skarpt karakteriserande men saklig, utan patetik eller övertydligheter och grotesken hårt disciplinerad. Kejsaren av Atlantis är ett mästerverk som står sig, även om man bortser från dess extrema tillkomst.

Trots den uppenbara politiska udden var ett framförande på gång i Theresienstadt hösten 1944, men vid den tiden var gettots propagandapotential förbrukad och med en och samma "konstnärstransport" fraktades Ullmann och de flesta andra av dem som upprätthållit kulturlivet i Theresienstadt till gaskamrarna i Auschwitz den 16 oktober. En av de få som undkom var ironiskt nog just den sångare för vilken Ullmann skrivit rollen som Döden, barytonen Karel Berman. Honom har jag själv upplevt många år senare i Prag som Leporello.

Viktor Ullmann anade vad som förestod och såg till att de flesta av de tjugotre partitur han skapat i Theresienstadt gömdes i det stora biblioteket (stöldgods från exproprierade judiska bostäder). Den bibliotekarie som fick hand om det värdefulla materialet tog också väl vara på det, men försökte inte som Ullmann avsett få verken framförda. Inte förrän på åttiotalet återupptäcktes den då helt glömde tonsättaren Viktor Ullmann och de flesta av hans verk kom att uruppföras eller få sina första framföranden för en fri publik först på 1990-talet.

Viktor Ullmann är inte någon av seklets allra främsta tonsättare, men han intar en nyckelposition för förståelsen av konstskapandets villkor under nittonhundratalet.

Biografi

Lennart Bromander