ÅSIKT

Fantasin som får oss att förstå

JAN MYRDAL läser ett svenskt storverk om science fiction

1 av 2
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Science fiction heter det också på svenska enligt Bra Böckers Ordbok (ingen böjning, n-genus) och är belagt sedan 1951. På engelska myntade Hugo Gernsback uttrycket år 1929. Tre år tidigare hade han i sin tidskrift Amazing Stories första nummer gett begreppet dess historia: "" Jules Verne,

H G Wells och Edgar Allan Poes slags berättelser - tilltalande fantasiflykter blandade med vetenskapliga fakta och profetiska visioner."

Sf brukar vi svenskar säga då det ligger bättre i munnen på oss än det krångliga science fiction. I den officiella litterära diskussionen brukar sf samman med detektivromaner, romantikberättelser och pornografi räknas till triviallitteratur försåvitt den inte skrivits av författare som Jorge Luis Borges eller Aldous Huxley vilka tillhör den erkända litteraturen - eller av sådana vilka ur sf lyfts upp till denna som Ray Bradbury.

Uppdelningen är vilseledande men användbar. Vilseledande då ju majoriteten av det som utges på olika språk i vår kultur - det må kallas central-

lyrik eller roman eller deckare eller sf - är halvdåligt formulerat och ointressant tänkt och därför med rätta snabbt sjunker bort i glömska. Men samtidigt användbart då det just är i triviallitteraturen (eller de masspridda bilderna - eller för den delen i dagens nätporr) och inte i det i tiden officiellt högkulturella man som John Grand-Carteret påpekade 1885 kan lära känna de tankar och föreställningar vilka i en viss tid behärskar massornas medvetande. Det är för övrigt också där man kan iaktta de nya formerna - alltså 1830 i karikatyren och inte på Salongen. Reklamspråket kring 1900 förebådade det som i högkulturen kallades modernism.

Själv har jag också ända sedan tioårsåldern varit intresserad av det som kom att kallas sf. Just för dess alternativsyn. Klassikerna naturligtvis, Jules Verne och H G Wells och Edgar Allan Poe. Men också fängslad av det jag, som andra pojkar då kring 1937, läste som Jacques Spitz: När jorden rämnade, Vladimir Semitjov: Mot slocknande solar (skrev han inte en berättelse om underjordsfärd i Barnens Dags tidning 1938?) och Olaf Stapledon: De sista och de första människorna. I New York köpte jag vartenda nummer jag kom över av sf-tidskrifterna och senare i Sverige läste jag Jules Verne-magasinet från första numret. Från den gav jag ut en omfattande novellantologi på Bra Böcker 1993.

Den förlagsredaktör som möjliggjorde den utgivningen och som bidrog med råd och anvisningar var John-Henri Holmberg. Tjugo år dessförinnan när jag var helt stängd i den officiella pressen efter konflikterna på Aftonbladet hade han gett mig plats att skriva helt fritt i Gaudeamus. Han gjorde det som libertarian. Vi stod på yttersta kanterna av vänster och höger men möttes just därför i omsorgen om den yttrandefrihet (också - i synnerhet - de and-ras) som de rättänkande och politiskt korrekta, höger som mitten och vänster då som nu och alltid, inte vill värna. För det handlandet 1972 kommer jag alltid att vara honom tack skyldig. Men vi möttes också i intresset för sf. Dock med den olikheten att han var kunnigare och betydligt mer beläst. Han kom därför ut till Fagervik med kassar av böcker vilka han ansåg att jag borde läsa.

Nu har han gett ut ett monumentalt verk om science fictions historia i två ordentliga (448 respektive 624 sidor) volymer: Inre landskap och yttre rymd. Bibliotekstjänst, Lund 2003.

Dessa två volymer innehåller en ordentlig historisk redovisning över sf. Resonemang, författarporträtt - jag räknar till 102 stycken - register och förteckningar. En handbok alltså. Samman med Sam J Lundwalls bibliografi över science fiction och fantasy har vi nu på svenska språket därmed de verktyg vilka behövs såväl för meningsfulla litteraturhistoriska och kulturhistoriska studier som till vägledning för egen läsning. För nöjes och intresses skull.

John-Henri Holmbergs arbete är rikt. Det är av internationellt mycket hög klass. Står på samma intellektuella nivå som Jacques Sadoul: Histoire de la science-fiction moderne (1911-1984) eller Brian Aldriss och David Wingrove: Trillion Year Spree. The History of Science Fiction. Att de vilka räknar sig till vad som i sf-kretsar kallas fandom kommer att skaffa in volymerna förutsätter jag. Men det är viktigt att vi ser till att de också finns tillgängliga både som låneböcker och som referenslitteratur på biblioteken.

Att jag läst med pennan i hand, satt streck, utropstecken och antecknat är självklart; det rör sig ju om hundratalet och fler författarskap under två sekel av vilka en del är mig okända men några väl kända. I tre fall skulle jag dock vilja resonera kring uppläggningen. Det är inte kritik i negativ mening; det är diskussion.

Tag först som typiskt exempel Robert A Heinleins Star-ship Troopers från 1959. (John-Henri Holmberg gjorde själv den utmärkta översättningen - under samma titel - för Replik förlag 1997.) Diskussionen kring den romanen och Heinleins och hans generationskollegers ställningstagande för kriget i Vietnam refereras utförligt. Vad jag saknar är dock den frågeställning John Grand-Carteret formulerade. Vad säger Heinleins roman om de föreställningar som behärskade massornas medvetande 1959 och som nu i de pågående (och därmed i de snart kommande) krigen enligt opinionsmätningarna styr tänkandet för åtminstone 70 procent av befolkningen i Förenta staterna? Själv menar jag att läsning av Heinleins roman gör det möjligt att se detta tydligare.

Min andra fråga gäller det franska. Där skulle jag nog tryckt hårdare på Camille Flammarions stora betydelse (bland annat för det som blev sf i Ryssland). Men framför allt skulle jag lyft fram Louis-Auguste Blanqui: L"Éternité par les astres, hypothèse astronomique från 1872. Den inspirerade inte bara på nittonhundratrettiotalet Walter Benjamins föreställningsvärld utan samtidigt på andra sidan Atlanten frigjorde och påverkade denna text direkt Jorge Luis Borges och Adolfo Bioy Casares i deras litterära skapande och spelar ännu roll för sf-tänkandet i det latinska språkområdet.

Den store revolutionären Blanqui - "det franska proletära partiets huvud och hjärta" som Marx skrev - vilken tillbringade större delen av sitt liv i fängelser, fängslades än en gång inför Kommunen och satt i en cell där han var helt avstängd från kontakt med yttervärlden; inte ens utsikt hade han. Då skrev han ett märkligt arbete om evigheten. Han byggde vidare på det Pierre Simon de Laplace skrivit i Mécanique céleste. Blanqui antar rummets och tidens oändlighet. Pascal, skrev han, hade påpekat att "Universum är en sfär vars mittpunkt är allestädes och vars yta ingenstädes". Men grundämnena är bevisligen samma överallt. "Formerna oräkneliga, elementen desamma." Därav följer att allt som nu är, varit och är och kommer att vara i oändliga upplagor. Miljoner sinom oändliga miljoner Blanqui sitter, har suttit och kommer att sitta vid miljoner sinom oändliga miljoner bord i sin fängelsecell. Men inte bara allt som är utan även allt som kunnat vara. Varje nu är öppet som en sadelkurva. I vart ögonblick skiljer en oändlighet av möjligheter ut sig från varandra.

Den tredje frågan gäller sf i Sovjetunionen och realsocialismens länder. John-Henri Holmberg underskattar sf:s ideologiska roll och den ryska sf-pionjärens Konstantin Tsiolkovskijs betydelse just under Stalinåren. Det som då ofta citerades om sf var Lenins uttalande: "Till och med upptäckten av differentialkalkyl och integralkalkyl hade varit otänkbar utan fantasi. Fantasien är en den mest värdefulla egenskap." I sin sista - stort uppslagna - artikel skrev den då åttioårige Tsiolkovskij i Komsomolskaja Pravda för den 23 juli 1935 just för att påminna sovjet-regeringen om sf:s tankebefriande, fantasieggande och framtidsbådande uppgift.

Men samtidigt som John-Henri Holmberg publicerat sitt verk på svenska språket har det kommit ett på tyska. Ett på 1 064 tättryckta sidor som gör det möjligt att lära känna realsocialismens sf: Die grosse illustrierte Bibliographie der Science Fiction in der DDR av Hans-Peter Neumann under medverkan av Ivo Gloss och Erik Simon (Shayol Verlag, Berlin 2002). De tre var under DDR-tiden de där mest framträdande inom sf: översättare, författare, forskare och fanzineredaktörer. Det är ett verk skrivet med tysk akribi. Något liknande finns inte om västtysk sf - eller vad jag vet om sf från något annat område. Så är, som Erik Simon påpekar, forskningsområdet också nu helt avgränsat i tid och rum: DDR från 7 oktober 1949 till 3 oktober 1990.

Bibliografin omfattar bokutgivning, tidskriftspublicerade noveller, kritik, sekundärlitteratur, vetenskapliga uppsatser och doktorsavhandlingar. Den innefattar ordentliga register och kronologier. Det visar sig att betydligt mer getts ut än jag trott. Också sådant jag trott förbjudet som Aldous Huxley: Du sköna nya värld. Flera upplagor (20 000 i den första 1977). Många svenskar (däribland just Sam J Lundwall). Att det funnits fanzines i DDR (den förteckningen omfattar 17 tättryckta sidor med liten stil!) hade jag inte vetat. Men framför allt öppnar denna bibliografi dörrarna österut; i DDR:s utgivning återspeglades vad som skrevs, pub-licerades och diskuterades i Sovjetunionen och de real-

socialistiska länderna.

Liksom det vore självklart att våra bibliotek köpte in John-Henri Holmbergs Inre landskap och yttre rymd vore det självklart att åtminstone de större biblioteken på högskoleorterna tog hem Hans-Peter Neumanns bibliografi över sf i DDR!

Jan Myrdal

ARTIKELN HANDLAR OM