ÅSIKT

Det osar biologism

STINA HÖGKVIST ser teori och praktik krocka

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Marianne Lindberg De Geer: "Jag tänker på mig själv - J.H", 2002.

Målningarna ser i stort sett ut som de brukar. Det är lågmälda närbilder av människor ur konstnärens omgivning. De enorma ansiktena stirrar ut i rummet. Rent estetiskt kan jag faktiskt uppskatta det. Mina problem kommer med syftet.

Med bilderna vill Marianne Lindberg De Geer undersöka sin ambivalens inför den attraktion hon känner inför mäktiga män. Målningarna presenteras som ett slags undersökning av män som på olika sätt varit av betydelse för henne personligen, för konstlivet eller för vår historia. Adolf Hitler, Jan Håfström, Ulf Linde och Carl Johan De Geer är några av de nunor man stöter på. Frågan hon ställer sig är om deras självpåtagna pondus märks i deras ansiktsuttryck. Mitt svar är nej. Det enda jag såg var ett gäng blekfeta ansikten på duk. Smaken må vara subjektiv, men jag var långt ifrån upphetsad när jag gick därifrån.

Jag förstår inte heller var det undersökande momentet ligger. Man känner igen de porträtterade för att de är avbildade i sina officiella poser, där maktens traditionella formspråk satt sina tydliga spår. Att ingen sover, skrattar eller biter på naglarna är ingen slump. Dimensionerna och närbilderna hade till och med fått en bebis att påminna om en diktator.

På en av målningarna står en skuggfigur och beundrar en av Jan Håfströms Krazy-Kat bilder. Profilen avslöjar att det är Lindberg De Geer som är betraktaren. Motivet irriterar mig. Det som skaver i mig är den passivitet den här bilden och resten av utställningen genomsyras av. Hon nöjer sig med att stanna vid erkännandet av sin svaghet. Inga följdfrågor ställs och den utlovade undersökningen uteblir. Kvar finns en känsla av hopplöshet. Ett psyko-analysens moment 22.

Det är också tråkigt att någon som utger sig för att vara feminist bara avbildar gubbar. Min fråga till Lindberg De Geer är: Finns det verkligen inte några kvinnor du beundrar? Eller rent av tänder på? Kanske finns det en akademisk poäng med att blottlägga dilemmat med att vara feminist samtidigt som man tänder på patriarkatet. Teori och praktik går ju som sagt inte alltid ihop. Jag är bara så trött på den ansvarslösa feminismen som bara göder patriarkatets runkmuskler; där allt bemöts med en uppgivenhet som mest osar biologism. Till sist funderar jag över varför den ilska och skarpa problematisering av den beskrivna situationen som Lindberg De Geer tidigare visat prov på bara tycks ske utanför det fina gallerirummets väggar.

Konst

Stina Högkvist