ÅSIKT

Gammalt uppror blir varumärke

Ulrika Stahre ser fenomenet Roy Lichtenstein

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Copyright: Estate of Roy Lichtenstein
Roy Lichtenstein: "M-maybe", 1965.

Det senaste decenniets intresse för bilder, för allt från reklamens språk till den egna skärmsläckaren och vidare till propagandamaterial eller serieteckningar borde göra att intresset för en konstnär som Roy Lichtenstein (1923-1997) ökar. Han arbetade i stort sett från starten av sin konstnärsbana med bilden, den visuella kulturen, som utgångspunkt. Bilder omskapades till bilder. Och det omskapade hämtades både ur Lichtensteins samtida kommersiella och populära kultur (serier, försäljningskataloger) och ur konsthistorien (pastischer på Picasso, surrealister och expressionister).

All about Art kallas mycket riktigt den första soloutställningen i Skandinavien med Roy Lichtenstein som nu visas på Louisiana, och hans arbete där bild blir bild står i centrum - ett lämpligt sätt att väcka intresse och göra något mer än att bara presentera en konsthistoriskt viktig konstnär, en av representanterna för den amerikanska popkonsten. Kort sagt: att ställa ut ännu en vit amerikan vars målningar betingar höga belopp och genererar en enorm kringförsäljning av affischer, kalendrar, vykort, väggur etcetera, kräver en ordentlig överbyggnad för att inte framstå som enbart en värdehöjande verksamhet. Det är här hela fenomenet Lichtenstein utvecklar en rundgång som blir spännande.

Lichtensteins kraftigt uppförstorade versioner av serieteckningar från 50- och 60-talens könsstereotypa värld med kärleks- och krigsserier tillhör sedan länge konstvärldens ikoner. Gråtande kvinnor, hårda män, alla komponerade i grundfärgerna gult, blått och rött och alla uppbyggda på samma sätt som den tryckta bilden, med prydligt och omsorgsfullt målade rasterpunkter.

Punkterna följer hela Lichtensteins karriär, även om de i senare målningar från 1980- och 1990-talen mer utvecklas till accenter eller en sorts signaturer. Under tidigt sextiotal målar han vardagens anonyma ting: ett garnnystan eller ett badrum, i avskalade svarta konturlinjer, samt rasterpunkter. När han målar detta anonyma gör han det utan det intresse och den fascination för varumärket som en annan av popkonstnärerna, Andy Warhol, uttryckte. Tingen är i stället avskalade och nästan stumma, avbildade i retuscherad form. Liksom seriepastischerna är dessa målningar inte omedelbart enkelt avkodade - de blir bokstavligen representationer, de förmedlar stämningar genom sin enkla form. Inga känslor, värderingar eller hierarkier kommer till ytan. Vår gemensamma bildvärld föds inuti oss eller överlåts åtminstone till oss sedan Lichtenstein gjort den tydlig.

Det är här det blir rundgång: den visuella kulturen blir i Lichtensteins händer måleri, konst, men också ett eget varumärke som i sin tur ligger till grund för en kommersiell bildkultur. Oavsett hur mycket Lichtenstein själv bortsåg från ett kretslopp av varor och i stället såg och omformade kompositioner, har hans konst blivit en vara. En gråtande ung kvinna med gult hår representerar inte bara amerikanskt femtiotal och upproret mot det, popkonsten och upproret mot den, utan också en global marknad av visuell underhållning med finkulturella poänger. Alltsammans också på nära håll, en trappa ner i Louisianas museishop. Men nej, man längtar inte tillbaka till barndomens oskyldiga serier. Kanske bara till något annat än hegemoni.

Konst

Ulrika Stahre