Aftonbladet
Dagens namn: Ursula, Yrsa
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

En dröm, ett svek, ett hopp

ARUNDHATI ROY, 40 år efter Martin Luther Kings berömda tal

  "I have a dream". Martin Luther King talar i Atlanta, USA. Foto: reuters

Vi närmar oss fyrtioårsdagen av den stora marschen mot Washington, när Martin Luther King höll sitt berömda "Jag har en dröm"-tal. Kanske är det dags att fundera - igen - på vad det har blivit av den drömmen.

Det är intressant att se hur ikoner, när deras tid väl passerat, kommersialiseras och används (vissa frivilligt, andra ofrivilligt) till att underblåsa de fördomar, det bigotteri och de orättvisor som de en gång bekämpade. Men i en tid när allting är till salu, varför skulle inte ikoner vara det? I en tid när hela mänskligheten, när varje varelse på Guds jord sitter i kläm mellan IMF:s checkhäfte och den amerikanska kryssningsmissilen, hur skulle ikoner kunna komma undan?

Martin Luther King ingår i en treenighet. Så det är svårt att tänka på honom utan att två andra personer armbågar sig in i bilden: Mohandas Ghandi och Nelson Mandela. Ickevåldsmotståndets tre överstepräster. Tillsammans representerar de (i större eller mindre utsträckning) nittonhundratalets ickevåldsbaserade befrielsekamper (eller ska vi kalla dem "förhandlingslösningar"): De koloniserades mot kolonisatören, de före detta slavarnas mot slavägarna.

Eliterna i de samhällen och bland de folk i vilkas namn kampen för frihet fördes använder idag dessa tre namn som maskotar för att tillfredsställa nya herrar.

Mohandas, Mandela, Martin.

Indien, Sydafrika, Förenta staterna.

Krossade drömmar, förräderi, mardrömmar.

En ögonblicksbild av den föregivet "Fria världen" idag.

 

I mars förra året, i Gujarat - Ghandis Gujarat - mördade hinduiska högermobbar 2 000 muslimer i en ohyggligt effektiv våldsorgie. Kvinnor utsattes för gruppvåldtäkter och brändes levande. Muslimska gravar och helgedomar jämnades med marken. Mer än etthundrafemtiotusen muslimer har drivits bort från sina hem. Samhällets ekonomiska bas har slagits sönder. Ögonvittnesskildringar och ett flertal undersökningskommissioner har anklagat delstatsregeringen och polisen för delaktighet i våldsdåden. Jag deltog i ett möte där en grupp offer hela tiden jämrade sig och sade: "Snälla ni, rädda oss från polisen! Det är det enda vi ber om" ."

 

I december 2002 blev samma delstatsregering omvald. Narenda Modi, som av många anklagades för att ligga bakom upploppen, har påbörjat sin andra mandatperiod som Chief Minister i Gujarat. På självständighetsdagen, den 15 augusti, hissade han den indiska flaggan inför tusentals hurrande människor. Som en hotfullt symbolisk gest bar han den svarta RSS-mössan - och visade därmed att han är medlem i det hindunationalistiska sällskap som inte dragit sig för att beundra Hitler och hans metoder.

Etthundratrettio miljoner muslimer - för att inte nämna de andra minoriteterna, daliter, kristna, sikher, adivasier - lever i Indien under den hinduiska nationalismens skugga.

Full av förtröstan på sin egen politiska framtid bjöd Narenda Modi, som är en mästare på att utnyttja politiska tillfällen, in Nelson Mandela till Gujarat som hedersgäst vid firandet av Ghandis födelsedag den 2 oktober. Som tur var tackade Mandela nej.

 

Och vad ska man säga om Mandelas Sydafrika? Också känt som Det Lilla Miraklet, Guds Regnbågsnation? Sydafrikaner säger att det enda mirakel de känner till är den hastighet med vilken regnbågen blivit privatiserad, uppstyckad och såld till högstbjudande. Inom två år efter maktövertagandet 1994, och nästan utan protest, böjde ANC knä inför Marknadsguden. I sin strävan att erövra Argentinas position som nyliberalismens omslagspojke har den sydafrikanska regeringen genomfört ett massivt privatiserings- och strukturanpassningsprogram. Regeringens löfte om att dela ut jordbruksland till 26 miljoner jordlösa bönder framstår som ett makabert skämt. Medan 60 procent av befolkningen förblir jordlös ägs nästan allt jordbruksland av 60 000 vita jordbrukare. (Inte undra på att George Bush under sitt besök i Sydafrika nyligen hänvisade till Thabo Mbeki som sin "utsände" i Zimbabwefrågan.)

Under perioden efter apartheid har inkomsterna för 40 procent av de fattigaste svarta familjerna minskat med omkring 20 procent. Två miljoner har blivit vräkta från sina bostäder. 600 dör i aids varje dag. Fyrtio procent av befolkningen är arbetslösa och det antalet ökar kraftigt. Privatiseringen av grundläggande tjänster har inneburit att miljontals människor har fått vattnet och elektriciteten avstängda.

 

För ett par veckor sedan besökte jag Teresa Naidoo i hennes hem i Chatsworth, Durban. Hennes make hade dött dagen innan i aids. Hon hade inte pengar till en kista. Hon och hennes två små barn är hiv-positiva. Regeringen stängde av vattnet i hennes bostad därför att hon inte kunde betala vattenräkningen eller hyresskulden för sin minimala kommunala lägenhet. Regeringen avfärdar hennes och miljoner andras liknande problem som en "kultur av betalningsovilja".

Något som borde utgöra en internationell skandal är att samma regering officiellt har bett domaren i en amerikansk domstol att inte döma företag att betala skadestånd för den roll de spelade under apartheid. Regeringen resonerar som så att skadestånd - med andra ord rättvisa - kommer att avskräcka utländska investeringar. Sydafrikas fattigaste måste alltså betala apartheids skulder, så att de som blev rika på att exploatera svarta människor under apartheid ska kunna profitera ännu mer på den goodwill som genererats av Nelson Mandelas Guds Regnbågsnation. President Thabo Mbeki kallas fortfarande "kamrat" av sina regeringskollegor. I Sydafrika hör orwellsk ironi till det verkliga livets genre.

 

Vad återstår då att säga om Martin Luther Kings Amerika? Det är kanske värt att ställa en enkel fråga: Om han hade levat idag, skulle han då ha valt att stanna kvar i värmen på sin obestridda plats i minnestemplet över framstående amerikaner? Eller skulle han ha klivit ner från sin piedestal, skakat av sig de tomma hyllningarna och gått ut på gatorna för att än en gång samla sitt folk?

    Den 4 april 1967, ett år innan han mördades, talade Martin Luther King i Riverside Church i New York. Den kvällen sade han: "Jag skulle aldrig kunna höja min röst igen mot de förtrycktas våld i gettona utan att först ha talat tydligt till den största våldsverkaren i världen idag - min egen regering."

Har det hänt någonting under de trettiosex åren mellan 1967 och 2003 som skulle ha fått honom att ändra uppfattning? Eller skulle han ha blivit än mer övertygad om sin ståndpunkt efter de öppna och hemliga krig och massmordsaktioner som hans lands regeringar, både republikanska och demokratiska, har gjort sig skyldiga till sedan dess?

Låt oss inte glömma att Martin Luther King jr ingalunda började som militant. Han började som en övertalare, en troende. 1964 vann han Nobels fredspris. Han lyftes fram av medierna som en exemplarisk svart ledare, i motsats till, exempelvis, den mer militante Malcolm X. Det var först tre år senare som Martin Luther King offentligt kopplade ihop den amerikanska regeringens rasistiska krig i Vietnam med dess rasistiska politik på hemmaplan.

 

I ett kompromisslöst, militant tal 1967 fördömde han den amerikanska invasionen av Vietnam. Han sade: "Vi har gång på gång ställts inför den grymma ironin att behöva se svarta och vita pojkar på teveskärmarna när de dödar och dödas tillsammans för en nation som inte har lyckats placera dem bredvid varandra i samma skolor. Vi tittar således på dem medan de i brutal solidaritet bränner ner hyddorna i en fattig by, men vi inser att de knappast skulle bo i samma kvarter i Chicago."

New York Times försökte motverka det växande krigsmotståndet bland svarta amerikaner med lite fantastisk motlogik. "I Vietnam", sade tidningen, "har negern för första gången getts chansen att kämpa för sitt land."

New York Times underlät att nämna Martin Luther Kings kommentar om att "det är dubbelt så många svarta som vita som dör i Vietnam i förhållande till deras andel av befolkningen". Den underlät att nämna att när liksäckarna kom hem begravdes vissa av de svarta soldaterna i segregerade gravar i den djupa Södern.

Vad skulle Martin Luther King säga idag om det faktum att den federala statistiken visar att afrikansk-amerikaner, som motsvarar 12 procent av Amerikas befolkning, utgör 21 procent av de samlade väpnade styrkorna och 29 procent av USA:s armé?

Kanske skulle han ha sett det från den positiva sidan och betraktat detta som positiv särbehandling när den är som mest effektiv?

Vad skulle han säga om det faktum att efter att ha kämpat så hårt för rätten att rösta är idag 1,4 miljoner afrikansk-amerikaner, vilket motsvarar 13 procent av alla svarta i rösträttsålder, fråntagna sin rösträtt på grund av fängelsedomar?

Men den mest relevanta frågan av alla är: Vad skulle Martin Luther King jr säga till de svarta män och kvinnor som utgör en femtedel av Amerikas väpnade styrkor och nästan en tredjedel av armén?

Till svarta soldater som slogs i Vietnam sade Martin Luther King jr: "när vi ger unga män råd angående militärtjänsten måste vi klargöra för dem vilken roll vår nation spelar i Vietnam och uppmana dem att överväga vapenvägran som alternativ".

I samband med en massiv antikrigsdemonstration på Manhattan i april 1967 beskrev Stokely Carmichael militärtjänsten med följande ord: "Vita människor som skickar iväg svarta människor för att kriga mot gula människor i syfte att försvara ett land som stulits från röda människor."

Vad har förändrats? Förutom att den obligatoriska militärtjänsten har ersatts av fattigdomens inkallelseorder - ett annat slags tvång.

 

Skulle Martin Luther King idag säga att invasionen och ockupationen av Irak och Afghanistan skiljer sig i något moraliskt avseende från USA-regeringens invasion av Vietnam? Skulle han säga att det var rätt och moraliskt riktigt att delta i dessa krig? Skulle han säga att det var rätt av USA:s regering att i flera års tid ha stött en diktator som Saddam Hussein politiskt och ekonomiskt medan han begick sina värsta förbrytelser mot kurder, iranier och irakier under 1980-talet när han var en allierad mot Iran?

Och när diktatorn började rycka i kopplet, som Saddam Hussein gjorde, skulle Martin Luther King då ha sagt att det var rätt att dra ut i krig mot Irak, att bombardera landet med hundratals ton utarmat uran, att förstöra dess vattenledningssystem, att införa en sanktionsregim som resulterade i en halv miljon barns död, att vilseleda allmänheten angående en arsenal av massförstörelsevapen som skulle kunna avfyras inom ett antal minuter, och sedan, när landet gick på knäna, sända in en invasionsarmé för att erövra och ockupera det, förödmjuka dess folk, ta kontroll över dess naturtillgångar och infrastruktur, och tilldela amerikanska storföretag som Bechtel kontrakt värda hundratals miljoner dollar?

    När Martin Luther King protesterade mot Vietnamkriget gjorde han vissa kopplingar som många nuförtiden drar sig för att göra. Han sade: "Problemet med rasism, problemet med ekonomisk exploatering och problemet med krig hänger alla samman. Dessa tre onda ting står i nära samband med varandra." Skulle han idag säga till människor att det är rätt av USA:s regering att exportera sina grymheter - sin rasism, sitt ekonomiska översitteri och sin krigsmaskin - till fattigare länder?

Skulle han säga att svarta amerikaner måste kämpa för sin rättmätiga andel av den amerikanska pajen, och att ju större pajen är desto större blir deras andel - oavsett det fruktansvärda pris som folken i Afrika, Asien, Mellanöstern och Latinamerika betalar för den amerikanska livsstilen? Skulle han samtycka till att man ympade in den stora amerikanska drömmen på hans egen dröm, som var en mycket annorlunda, mycket vacker slags dröm? Eller skulle han betrakta det som en skändning av hans minne och allt som han stod för?

 

De svarta amerikanernas kamp för medborgerliga rättigheter gav oss några av vår tids mest betydelsefulla politiska kämpar, tänkare, offentliga talare och författare. Martin Luther King jr, Malcolm X, Fannie Lou Hamer, Ella Baker, James Baldwin och naturligtvis den fantastiske, magiske, mytiske Muhammad Ali.

Vem har övertagit deras mantel?

Skulle det kunna vara sådana som Colin Powell? Condoleezza Rice? Michael Powell?

De är raka motsatsen till ikoner eller förebilder. De tycks förkroppsliga svarta människors drömmar om materiella framgångar, men i själva verket representerar de det stora sveket. De är de livréklädda dörrvakterna som bevakar portarna till den glittrande balsalen mot de mörkare raserna som trycker på utifrån. Deras roll och funktion är att visas upp av Bushadministrationen för att den ska kunna knipa "brownie points" i sina rasistiska krig och afrikanska safariexpeditioner.

Om de här personerna är det svarta Amerikas nya ikoner, då måste de gamla ikonerna stuvas undan ty de hör inte hemma i samma panteon. Om detta är det svarta Amerikas nya ikoner, då kanske den efterhängsna bild som Mike Marqusee beskriver i sin vackra bok Redemption Song - av en gammal, parkinsonsjuk Muhammad Ali som gör reklam för en pensionsfond - symboliserar vad som har hänt med Black Power, inte bara i Förenta staterna utan runtom i världen.

Om det svarta Amerika verkligen vill hylla sina verkliga hjältar, och alla de obesjungna människor som kämpade vid deras sida - om världen vill hylla dem, då är det dags att marschera mot Washington. Igen. Och hålla hoppet vid liv - för oss alla.

Arundhati Roy
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet