ÅSIKT

... den är för kort!

ÅSA LINDERBORG om en lögn och ett mänskligt drama

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När den franska revolutionen 1792 gick in på sitt tredje år, iscensattes en spektakulär expedition. Två astronomer, Jean-Baptiste-Joseph Delambre och Pierre-François-André Méchain, åkte åt varsitt håll för att mäta världen. De hade fått i uppdrag att ge alla världens folk ett gemensamt mått som skulle baseras på jordens storlek, eftersom den tillhörde just alla. Resultatet blev metersystemet, som motsvarar en tiomiljontedel av avståndet mellan Nordpolen och ekvatorn.

På grund av revolutionens konjunkturer och de krig som den medförde, tog arbetet hela sju år. Dalambre och Méchain stod i kyrktornen och gjorde sina beräkningar samtidigt som marken bokstavligen skakade under dem. Under stora umbäranden lyckades de till slut samordna sina resultat till ett gemensamt mått. Men hur lång är en meter? Svar: den är 0,2 mm för kort. Méchain hade mätt fel och detta misstag dolde han till priset av ständiga nervsammanbrott. När kollegorna efter hans död upptäckte att metern inte var exakt, hemlighöll de detta för allmänheten: metersystemet hade redan tillräckligt många motståndare.

Det är den amerikanske vetenskapshistorikern Ken Alder som i den fina boken "Världens mått. Berättelsen om hur metersystemet ändrade världen" berättar den dramatiska historien om fransmännens önskan att genom ett enhetligt måttsystem både kasta av sig feodalismens ok och betvinga världen. Erövringar är övergående, men detta verk kommer att bestå, utbrast Napoleon euforiskt över möjligheten att med metersystemet förena Europa under Frankrikes ledning. Genom politiska omvälvningar, krig, kolonialism och avkolonialisering har metersystemet mycket riktigt gjort sitt segertåg. Sedan Storbritannien efter tvåhundra års diskussion år 2000 anslöt sig till systemet, är det bara USA, Burma och Liberia som ännu inte gjort det. (Amerikanarna var från början positiva till idén, men ångrade sig eftersom beräkningarna inte hade gjorts på amerikansk mark.)

Men spridningen gick till en början trögt, inte minst i Frankrike. Landet hade under l"ancien régime tvåhundrafemtiotusen olika vikt-, längd- och rymdmått. Dessa var, som Ken Alder skriver, "livsnerven i bondeekonomin" och utgjorde kollektivets uppfattning om den sociala jämvikten. Odlingsmarkens storlek, till exempel, beräknades på det antal dagsverken som jorden ansågs kräva, vilket gjorde att lantarbetarna inte kunde anställas för ett större arbete än de blev betalda för. Systemet var visserligen som gjort för bråk och förhandling, men var också en hämsko för helt godtycklig exploatering. Standardiseringen av måtten utgjorde därför ett allvarligt hot mot lokalsamhällenas sociala organisering som självklart inte skall romantiseras, men som ändå hade något slags legitimitet: tillsammans bestämde man det rättvisa priset på bröd. De nya måtten slogs därför sönder till sången: "Jag gillar inte de som gör lagen, systemet, decimalen./Leve de gamla måtten./Må fan ta de nya vikterna. Kavallerield blev svaret".

När meterreformen tog ny fart på 1830-talet menade förespråkarna att systemet skulle innebära bättre exportmöjligheter, ökad handel och ömsesidig förståelse. Tänk så enkelt, argumenterade de, att kunna åka vart som helst och inte behöva räkna om! Till utrop om "oundviklighet" talade man sig varma för en ny ekonomi och en ny politik - och ett nytt slags medborgare. Vanligt folk, däremot, ansåg att metersystemet var ett elitprojekt som syftade till att höja priserna, sänka lönerna, underminera den lokala ekonomins självständighet och utradera den mångfald som hotar lojaliteten till centralmakten.

Känns argumenten igen? Det är omöjligt att inte läsa den här charmiga boken i ljuset av Sveriges mindre charmiga EMU-debatt, och som Ken Alder konstaterar, är euron en arvtagare i rakt nedstigande led till metersystemet. Samtidigt kan man inte dra alltför stora paralleller. Ett mått för alla baserat på vår gemensamma värld, är en vacker tanke. Om valet i september hade gällt om vi ska införa metern eller behålla aln och tum, skulle nog alla rösta för metern, om inte annat för att den är överlägset praktisk. Och en meterstav, för kort eller inte, tjänar i sig ingen speciell makt. Införandet av euron handlar däremot inte om att ge alla medborgare ett gemensamt mynt så att de slipper växla, utan om att växla makt. Vem som bestämmer över meterns längd spelar ingen roll, men däremot vem som bestämmer över våra pengar - och över våra liv.

Åsa Linderborg

ARTIKELN HANDLAR OM