Aftonbladet
Dagens namn: Severin, Sören
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Med snaran runt vår världsbild

GUNNAR BERGDAHL om en filmare som alltid provocerar

Lars von Trier och Nicole Kidman   Lars von Trier och Nicole Kidman Foto: AP

En dryg halvtimme in i Lars von Triers nya film Dogville känner jag fysiskt filmen i min kropp. Dess moraliska laddning tränger sig förbi alla formexperiment. Gradvis, som i ett framkallningsbad, ser jag det som fick de amerikanska filmkritikerna i Cannes att resa ragg. Galgen är rest redan i filmens tredje kapitel. (Filmen är likt en roman indelad i kapitel.) Nu slås strömmen på. Nu tvingas jag in i berättelsen om den emblematiska lilla staden i Klippiga bergen och dess invånare som säger gott men gör ont. Att det är en ren teaterscen med antydda hus och gator lämnar jag obevekligt bakom mig. Upp ur kritstrecken på studiogolvet stiger, som en kanin ur trollkarlens hatt, en bild av världen. Den unga kvinnan Grace - spelad av en av Hollywoods ikoner Nicole Kidman - är på flykt. Hon får stanna i staden men bara om hon betalar främlingens pris för att vara värnlös och utanför. Det är ett förfärande pris. Det är en förfärande film. Förfärande bra.

    Inte sedan Ingmar Bergmans storhetsdagar har det funnits en filmregissör som på samma sätt som Trier förenar formexperiment med provocerande innehåll. Som i sällskap med sina berättelser ger sig ut på konstnärliga upptäcktsfärder i filmens okända gränstrakter. Men resan till Dogville har varit lång.

För ett par år sedan var jag på filmfestival i Odense, Danmark. På programmet fanns, bland nya danska kort- och dokumentärfilmer, en retrospektiv över Trier. Där fick jag möjlighet att se om hans skolfilm Befrielsebilder tillsammans med en dansk publik. Denna närmast orörliga berättelse om några tyska officerare i en källare på befrielsedagen 1945 i Köpenhamn, som en efter en skjuter sig alltmedan folkmassor i dokumentära sekvenser jagar medlöpare, möttes av suckar, stön och till slut av burop. Precis som för 20 år sedan. Inte ens Triers position som Danmarks dalahäst i filmvärlden, hans erövrade internationella konstnärliga status, fick hemmapubliken att undertrycka sin frustration. Befrielsebilder, med sin pompösa kitschestetik, annorlunda färgskala och dystopiska klaustrofobi, är och förblir ett direkt grundskott i tanken på film som underhållning. Det är tydligt hur den filmen pekar fram mot verk som Förbrytelsens element, Europa och tv-serien Riket. Formmässiga excesser, kalla berättelser där stil övertrumfar känsla.

 

Men Trier har förmått att växa förbi sin stumma fascination för bildspråk. Det började med filmen Epidemic, en sorgligt ovisad metafilmisk betraktelse från 1980-talets slut, vars tematik spökar i Riket, men som framför allt i sin form drar och sliter i fiktionens bojor. Det fortsatte med hans stora internationella genombrott Breaking the Waves, där djupet i samarbetet med skådespelare som Emily Watson och Stellan Skarsgård öppnade publikens identifikationsmöjligheter och frigjordes definitivt med dogma-filmen Idioterna 1998. Det var Lars von Triers första film byggd på en berättelses förmåga att fördjupa gestalter. Det är svårt att se någon som helst förändring hos de figurer som befolkar hans tidigare filmer. De liknar snarare beständiga föremål som möbler än föränderliga individer. Detektiven i Förbrytelsens element, konduktören på nattåget i Europa, Bess i Breaking the Waves och hela persongalleriet i Riket som vandrar fram och tillbaka i Rigshospitalets korridorer och kulvertar, alla är de livstidsdömda fångar utan permission i respektive berättelse. Men med Idioterna gav sig Trier i kast med uppgiften att desarmera fiktionens trygghet. Vi har alla på bio bevittnat massmord, katastrofer, mänskligt lidande och ond bråd död. Ja, dessa ingredienser är till och med själva grundbultarna för alltför många filmberättelser. Men det är tack och lov påhittat alltsammans och kavalleriet är (nästan alltid) på väg och framme i tid! Idioterna var en film som ytterst medvetet torpederade just detta publika fundament. Det gjorde han med hjälp av berättelsen om Karen som stiger in i det sociala provokationsexperimentet och lämnar det förändrad, renad, pånyttfödd.

 

Med Dancer in the Dark - kamikazeprojektet att skapa emotionellt liv i den mest distanserade filmgenren: musikalen - gick Trier i motsatt riktning. I ett explosivt samarbete med den isländska sångerskan Björk nådde han fram till en känslornas sanning i berättelsen om den fattiga arbetarkvinnan Selma och hennes offer för sin son. Redan här var han nästan framme i Dogville. Verktygen vässades, tilliten till skådespelarna ökade, intensiteten i personinstruktionen förhöjdes, det tekniska modet att experimentera ställdes i berättelsens tjänst och den obrutna viljan att provocera levde vidare.

 

Ty är det något som förenar samtliga Triers filmer är det provokationen. Det må vara dansk samling kring bilden av befrielsedagen 1945, kvinnorörelsens gravallvarliga kritik av Bess, amerikanska kritiker som säger att man inte får återskapa USA, (med sina avrättningar), i en liten håla på den svenska västkusten utan att ens ha besökt det friaste och vackraste landet på vår jord.

När nu Trier har anlänt till sitt Dogville är det den etablerade bilden av USA som världens räddare och herre han dissekerar. Har man inte förstått det under de närmare tre timmar Trier håller oss hypnotiserade i sitt studiobygge kommer så eftertexterna. Triers landsman Jacob Holdt gjorde en klassisk fotoresa genom ett förträngt och osynligt USA på 1970-talet. Amerikanska bilder tagna djupt ner i de sociala sprickornas och klassklyftornas mörker. Det var en omskakande och märkvärdig fotobok/bildbandsföreställning som Holdt reste runt med. Här återkommer plötsligt en del av hans bilder som en bittert realistisk underliggande ton. Se förtryckets mekanismer! Se klassamhället klätt i demokratiska högtidstal. Se hur ord och handling pressas isär. Visst; i det perspektivet ser Dogville sannerligen ut som ett (berättigat?) terroristmål, en film skapad ur "anti-amerikanism".

 

Dogville är ett mästerverk som förenar sitt drabbande innehåll med en experimentell form som kan förefalla omöjlig på biograf. Trier tar sats långt ner i sin unika cinematografiska känsla och landar därför mjukt. Det är en förunderlig saltomortal högt uppe under filmkonstens kupol. Och han har med sig sina tidigare filmer som tysta vittnen. Det är som om Bess i Breaking the Waves, Karen i Idioterna och Selma i Dancer in the Dark har anslutit till Grace i Dogville. Det finns ingen förlåtelse och ingen nåd. Kyrkklockorna har tystnat. Endast den förgörande elden rasar. Vid foten av Klippiga bergen, mitt i de amerikanska helyllemyterna, i den lilla staden på präriens kant, drar nu Trier försåtligt åt sin moraliska snara runt vår världsbild.

Slutackordet i Dogville är direkt hämtat ur Tolvskillingsoperan. Grace (Sjörövar-Jenny) betraktar hur varje man och kvinna släpas ut ur varenda hus och slås i bojor. Och trots att inga hus existerar i bilden ser vi stadens silhuett mot berättelsens fasa. "Vilka av dem ska vi dräpa?" Det blir alldeles tyst i Dogville och vi hör Grace svara: "Alla!"

    Och Trier vänder hennes nakna ansikte mot oss och ingen frid står att finna.

Gunnar Bergdahl
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet