ÅSIKT

Inte ett enda ord på drift

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: CATO LEIN
Sigrid Combüchen.

"Detta kan vara sista delen i en trilogi som aldrig var planerad men råkade bli", förklarar Sigrid Combüchen i efterordet till En simtur i sundet.

"Skriver man samma historia över tjugo år åskådliggör man en föränderlig tidsanda, inte genom att kunnigt beskriva skiftningarna utan att själv vara på drift i deras språkbruk."

Man kan lätt känna sig som ett ufo i Combüchens tidsanda. Om man inte tillhör "den tongivande efterkrigsgenerationen" eller den västerländskt bildade övre medelklassen som förvisso Combüchen gör liksom hennes hjälte Göran Sager-Larsson, son till en ogift sjuksköterska och numera forskare och författare. Göran var fyrtio år i Värme (1980), femtio i Korta och långa kapitel (1992) och drygt sextio i En simtur i sundet. Men om man accepterar att det är just detta skikt det handlar om, dessa ofta maktbärande människors syn på sig själva och världen kan man läsa trilogin som en antropolog och verkligen uppskatta Combüchens vassa iakttagelser.

Fastän formen är okonventionell är inte ett enda ord på drift. Göran och hans sambo Vera och deras verserade vänner och kollegor talar och tänker njutbart precist och sarkastiskt elegant. Combüchen fångar deras attityder genom ett slags tjuvlyssnande som resulterar i ett nyckfullt textuellt flöde av repliker, reflexioner och inprickad "tidstypisk" rekvisita. Paret badar i Skanör, bjuder in lärda gäster på söndagsluncher där man samtalar om astronomi eller om "Italien"; de smågrälar, Göran kommenterar (briljant) Ecce Homo-utställningen, han föreläser om "Fromhetens förvandlingar" på en akademisk konferens och försöker flirta med en fransk filosof i vacker klänning. Sedan reser de en vända till London - "det är ju nästan gratis att flyga dit".

De verkar ha det ganska bra, Göran och Vera. Han finner hennes designerdotter väl ytlig och hon försöker dölja att hon tycker att hans son, försäljare på Ikea, är misslyckad. Kanske tycker Göran det också. En elak tråd som författaren tyvärr inte halar in rör styrkebalansen paret emellan. Vera, som är femton år yngre, är en orädd kvinna, fysiskt robust och ekonomiskt oberoende. Göran är lite feg. Han kan inte rädda henne om hon dras med av strömmar i sundet, kan inte och vill inte ge henne "manligt beskydd". Hon klarar sig själv, på alla sätt. Han framstår bredvid den vitala Vera som lite patetisk och bildningshögfärdig. Samtidigt har han svårt för damer som saknar "kvinnlig behaglighet".

Combüchen ger sig inte in i några Bergmanska scener, det här är svalare och mer språklekande, men konflikten är intressant. När han åldras och behöver hennes "kvinnliga beskydd", hur går det då? De skämtar om det nu, men tål jämlikhet nånsin beroende, svaghet? Tål kärlek att man inte behöver varann? Jag hoppas vi får följa Göran Sager-Larssons öde till slutet.

Roman

Pia Bergström

ARTIKELN HANDLAR OM