ÅSIKT

Pedagogikmaskinen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TEATERMASKINEN
Teatermaskinen spelar "Woyzeckmaskinen".

Av någon anledning uppstod i somras en liten debatt apropå DN:s recension av Teatermaskinens senaste produktion, Woyzeckmaskinen, som till och med söndag gästar Kulturhuset i Stockholm. Teatermaskinen hymlar inte med sin ideologi, det är den sen- eller möjligen postkapitalistiska ordningen som ska trasas sönder. Om detta kräver tvångsmatning med mums-mums, skanderande slagord eller diverse vrål som vacklar mellan orgasm och förtvivlan, så är Teatermaskinen i denna uppsättning betydligt ofarligare än förut.

Stycket tar avstamp i Georg Büchners pjäs Woyzeck, där titelpersonens barn med Marie här fåfängt försöker undkomma sin historia. Det var i Büchners mekaniserade ödesdrama hela den moderna samhällsapparaten först syntes i en teaterpjäs. Nu är det familjen som, vare sig den vill det eller ej, tvingas uppgå i ett samhälle där ekonomin och våldet är två sidor av samma brutalt präglade mynt.

I ett slutet rum möter publiken förutom Avkomman två Woyzeck i sjömanskostymer av plast, samt tre Marie, iklädda sjuksköterskeuniformer uppenbarligen inhandlade i samma köpcenter.

Familjelyckan övergår raskt i sin motsats och mordet från pjäsens förlaga upprepar sig. Ingen går fri, inte ens Avkommans lyckade övertalning till uppvigling, där ensemblen enligt känt protestmode byter ut stay up-strumporna mot munkjacka och rånarluva, möjliggör en alternativ ordning.

Utspelet är högljutt och drivet, men denna gång är texten alltför pedagogisk för att någon dramatik ska uppstå. Allt sägs, minst tre gånger. Det blir helt enkelt för lite kvar att göra teater av.

Teater

Claes Wahlin

ARTIKELN HANDLAR OM