ÅSIKT

Kan vi lita på Sverige?

ANN CHARLOTT ALTSTADT läser en ny bok om rättvisans inkompetens

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: LEIF HANSEN
Lars Borgnäs.

Två ouppklarade mord har urholkat förtroendet för den svenska rättvisan. Mordet på en statsminister och på en prostituerad. Samhällets högsta och lägsta medborgare. Fallet Catrine da Costa har inte bara frågetecknen gemensamt med mordet på Sveavägen. De är båda brott som blivit till politik i meningen fastlåsta positioner och stenhård polemik där personer satt sin heder som pant i skuldfrågan.

Man kan läsa Sanningen är en sällsynt gäst som en del av en trilogi där Hanna Olsson och Per Lindeberg skrivit föregångarna. I Catrine och rättvisan lät Hanna Olsson da Costas styckade kropp spegla både klasssamhället (läkare mot prostituerad) och könsmaktperspektivet (mäktig man mot maktlös kvinna). Olssons bok gjorde ett sådant skrämmande intryck på mig att jag blev tvungen att sova med lampan tänd i dagar efteråt. Läkarnas skuld tog jag för given. Men medan Per Lindebergs Döden är en man väckte raseri hos många tongivande feminister kände jag mig i efterhand förförd av Olsson in i en riggad verklighet.

Catrine och rättvisan kändes nu mer som en ideologisk pamflett än en utredning. Döden är en man är inte så mycket ett bevis för läkarnas oskuld som ett ifrågasättande av bevisningen som ledde till en fällande dom.

Ett justitiemord kan vara begånget och då är inte bara da Costa ett offer. Men det anser inte tevejournalisten Lars Borgnäs som gjort bok av sina fyra reportage om styckmordet i Uppdrag granskning. I en lågmäld och saklig ton lanserar han en teori där Catrine da Costa bragts om livet av en seriemördare - obducenten - med tre andra mord på sitt samvete.

Borgnäs hittar fel och glidningar i Per Lindebergs bok men framför allt illa skötta utredningar av polis och åklagare. Att ta parti i skuldfrågan utan att själv ha gått igenom materialet eller extrakollat polisens uppgifter vore idiotiskt. Därför vill jag inte, som så många före mig, fälla eller fria med utgångspunkt från andrahandsuppgifter. Men kopplingen mellan läkarna och da Costa är svag även efter hans genomgång, trots att han vill återupprätta vissa vittnen som hos Lindeberg förlorat sin trovärdighet samtidigt som Borgnäs själv faktiskt nedvärderar ett nyckelvittne.

Hans stora förtjänst är

att han lyfter fram en förbisedd person i utredningen som medhjälpare eller varför inte ensam gärningsman. Det sista vittnet, den så kallade arkitekten, släppte av da Costa i Kungsträdgården på söndag förmiddag pingsthelgen 1984. Trots att han kände henne och var en återkommande kund på Malmskillnadsgatan med våldshistorik i bagaget förhördes han inte av polisen i egenskap av misstänkt. Senare samma dag åt han lunch med ett större sällskap och då närvaron vid matbordet bekräftades av en polisman kontrollerades inte arkitekten närmare.

Han försvinner därmed märkligt nog ut ur utredningen trots sin status som sista vittne. Vid rättegångens start var mordet/styckningen därför förlagd till början av pingsthelgen. Det ändrades i sista stund och godtyckligt flyttades morddatumet fram i tiden för att passa arkitektens vittnesmål. Men att da Costa både levande eller död kunde befunnit sig i hans lägenhet på pingstsöndagen blev aldrig en fråga, varken för polis eller å-klagare.

Polismannen som gav arkitekten hans alibi var granne med obducenten, det gör att Lars Borgnäs försöker lägga ett pussel där tyvärr alltför många bitar är borttappade sedan länge. Därför måste historien fyllas ut med antydningar och antaganden som ibland känns väl spekulativa. Men Borgnäs hittar också nya bitar, tyvärr har dock polisens två utredningar kring uppgifterna i Uppdrag granskning gått i stå.

Trilogin om styckmordet är en otäck läsning inte bara för att en ung kvinna på ett bestialiskt vis bragts om livet, inte bara för att ett justitiemord kan ha skett, inte bara för att det kanske går en seriemördare lös utan också för att polis och å-klagare verkar så häpnadsväckande inkompetenta. Om varken mordet på den högsta eller lägsta medborgaren finner sin lösning på grund av utredningshaveri, då undrar man hur det står till i andra fall. Om man satte en grävande journalist på varje mordutredning, vad skulle man upptäcka då? Kan vi lita på Sverige som rättsstat?

Debatt

Ann Charlott Altstadt