ÅSIKT

Han har tvivlat i 50 år

MIKAEL STRÖMBERG lyssnar till tonsättarfestivalens Henri Dutilleux

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Dutilleux - festival till och med 20 november.Foto : JAAKKO AVIKAINEN

Tonsättaren Henri Dutilleux är 87 år men ser oförskämt fräsch ut, trots att han bor granne med Paris bästa kötthandlare och glassfabrikör. I hela sitt vuxna liv har han bott på en av öarna i Seinefloden bakom Notre Dame.

Han lämnar ogärna de klassiska kvarteren men när Stockholms konserthus kallar kommer han. Redan 1986 startade Konserthuset sina årliga tonsättarfestivaler där man belyser en nu levande tonsättare ur alla tänkbara vinklar och vrår. Det har visat sig vara ett lyckokast, och internationellt finns knappast någon värdig konkurrent. Det här är Stockholms grej. Billigt är det också: 500 kr för sex konserter!

Det finns ingen humor i Dutilleux" tonkonst. I stället är den fylld av fingertoppskänslig poetik - och konst, konst, konst. Och långa spirituella samtal hur man lyckas trolla fram en stjärnbeströdd strömvirvel av frekvenser genom att lägga musiken i extrema tonhöjder. Själv har Dutilleux en gammal österländsk visdom som ledstjärna: om ljuden du åstadkommer inte är vackrare än tystnaden, är det bättre att hålla tyst!

Det finns faktiskt starka band till Frédéric Chopin. Jag tänker främst på det finstämda, lätt beslöjade, nyanserade i Dutilleux" kammarmusik. Rytmerna är komplexa och glider liksom tvärs över taktstrecken och varje insats blir med lätthet en dramatisk händelse. Suggestionen i Chopins nocturner är ungefär densamma som i Dutilleux" solostycken. Pianot låter nytt och annorlunda (hör Tre preludier och Figures de résonance); det sjunger över vänsterhandens diskreta basgångar.

Här finns också ett antal klärobskyra ackord à la Debussy. Lyssna till exempel till violinkonserten L'arbre des songs (Drömmarnas träd) som har en av de vackraste klangbottnarna. Isabelle van Keulen spelade den i torsdags men tyvärr dirigerade Alan Gilbert konserten alldeles för långsamt. Här möter vi klustermästaren som tätar och förångar klanger i moln av klirrande frekvenser. Överhuvudtaget är violinkonserten ett av hans mest associationsrika verk där dröm och verklighet går in och ut i vartannat.

De stillsamma satserna vittnar om att Dutilleux har skrivit en hel del filmmusik under 40- och 50-talen, inte bara för att försörja sig utan främst för att träna sig i "hur känslor låter". Teknikbygget är nämligen inget man tänker på, kvar är en palett av rena känslor och arketypiska lägen för "sorg", "kärlek", "svartsjuka", "kaos", "ordning", "spänning" "

Här går det också att höra "urmakaren" Ravels behärskning av orkestern, sättet att montera stämmor. Kanske är det mera en generell fransk tradition, men Dutilleux" genombrottsverk Timbres, Espace, Mouvements är inspirerat av van Goghs Stjärnnatt och har klara förbindelser med Ravels förmåga att flödeskomponera, där sällsamma infall uppblandas med klarhet som plötsligt övergår i gåtfullhet. Ta stycket Mystère de I"instant (Ögonblickets mysterium) för 24 stråkar, hackbräde! och slagverk.

Att följa Dutilleux från skrivpulpeten i ädelträ tre våningar upp på IIe Saint-Louis via partiturhögarnas minutiösa notationer är en fantastisk resa genom tvivlets estetik. Under 50 års tid har han skrivit - efter sträng självcensur - ett dussin centrala verk som antagligen kommer att överleva historien.

En av dessa "fläckar av pessimism" är orkesterverket The Shadows of Time som framfördes i torsdags. Här möter vi tvivlet i koncentrerad form: "Det är så jag känner. Jag ångrar mig ofta och det är därför jag reviderar mitt arbete så mycket. På samma gång ångrar jag att jag inte varit mer produktiv. Men " det är själva tvivlet som tvingar oss till fördjupning för att undvika förenkling och plattityder." Och när Filharmonikerna spelar Métaboles är det gott gry i slagverket. Musiken varieras, knådas, stöts och blöts. Ett härligt urladdningsstycke utan att klangerna utmattas.

Fortsättningsvis av festivalen står stråkkvartetten Ainsi la nuit (Sålunda natt) på tur, tolkad av Ardittikvartetten. Stycket fortlöper som en serie tillstånd av det impressionistiska slaget. I sista satsen händer något: "Ett slags urmakarsats etablerar sig progressivt mot en harmonisk ridå av avlägsna klockor - tiden som har förstelnat" (tonsättaren). Vidare i veckan både Symfoni nr 1 och cellokonserten Tout un monde lointain " (En hel avlägsen värld ")

Mitt råd. Testa en lagrad Dutilleux för 500 kronor. Full av ädelröta och kryddig eftersmak. Kan lagras hur länge som helst.

Mikael Strömberg