ÅSIKT

Kall tysk humor

CLAES WAHLIN ser Det kalla barnet på Dramaten

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: SÖREN VILKS
Rikard Wolff och Tanja Svedjeström i "Det kalla barnet" på Dramaten.

Silkes och Werners barn växer inte, det får inte hår och naglar som andra barn. Det kalla barnet reagerar inte ens när Silke slänger ett glas öl i barnvagnen, eftersom det bara är en docka. Man kan dra av armar och ben. Pappa spyr galla över sina döttrar Lena och Tine; ingen ska få hans pengar när han dör. Först då, när han väl dött i Singapore, kan Mamma frankt deklarera att han var en skit. Henning är blottare, rätt normal sådan, och att Tine förälskar sig i honom visar möjligtvis världen enligt den tyska dramatikern Marius von Mayenburg: endast den perverterade kärleken är äkta.

Kanske är det därför som Johann inte kan behärska sig så fort han ser Henning, tre gånger under pjäsen ryker varenda säkring, trots att han försäkrar att han inte brukar tillgripa våld. Historien om Hennings tilltag på damtoaletten ses med olika ögon, eftersom betraktarna alla har olika, men våldsamma släktrelationer. Världen enligt Mayenburg är aldrig bättre än dess familjer och det är just i övergången från ord till knytnäve som hans pjäs Det kalla barnet äger rum.

På Dramaten har scenograf Bente Lykke Møller använt sig av Edward Hoppers berömda Nighthawks, men korsat New York-barens ensamma människor med ett slags tysk, social övergivenhet där alla bär murriga trenchcoatar och barens möbler är ogästvänligt mörkbruna. Som så ofta hos Holm och Møller är det scenografin som ger liv åt de döda tingen, medan regin tömmer figurerna på liv för att accentuera mekaniken.

På Dramatens lilla scen utspelas så ett slags komisk dödsdans, full av humor, ironi och skruvat svårmod. En lika lakonisk som drastisk replikföring gör att precis vad som helst tycks kunna hoppa ur munnen på vem som helst. Här har alla hänsyn människor emellan avskaffats, det vi hör är sista anhalten innan Station Knivmordet.

Följaktligen har alla personer givits en dubbelgångare, lika kall och stel som dockbarnet och döden. De danssteg som per automatik följer den ofta erbarmliga musiken är dödsryckningar, minnen av eros och utförda som vore det liemannen själv som håller i trådarna, varför den tilltagande berusningen och enstaka fall i golvet synes högst logiska.

Ensemblen skall först och främst gratuleras för sin behärskade obehärskning. Att spela Det kalla barnet i denna svarta komediform utan att hamna i den svenska farsens träsk är ingenting mindre än en bedrift. Äras högst måste Lena Endres Silke. Få har Endres begåvning för den absurda gestiken; det är nästan synd om de andra som ska försöka säga något medan hon vrider sig i sina förföriska kramper. Men visst sätter alla skarpa märken, Magnus Roosmanns fräsande Johann, Gerthi Kulles uppgivna Mamma, Magnus Ehrners koleriske Pappa, Rikard Wolffs ömkansvärde Henning liksom Nadja Weiss bitska Lene och Tanja Svedjeströms ivriga Tine; alla har de som förvandlats i denna "echt cool Komödie" och skapat just det slags teater som inte liknar något annat än teater.

Teater

Claes Wahlin