ÅSIKT

Så fel det kan bli

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Diana.

■ ■Patriarkatet är en tidlös klassiker, men feminism blir en allt hetare uppstickare. Det känns följdriktigt att Modernista, det lilla förlaget med koll på vad som gäller, nu startar ”systerserien” Feminista, vars utgivning skall ”belysa tillståndet av ojämlikhet mellan könen”. I höstens belysning ingår bland annat Diana, en sorts biografi över prinsessan, mamman, välgörenhetsivraren, skönheten och bulimikern med samma namn. Bakom, eller snarare överallt i texten, står den engelska journalisten Julie Burchill, som på åttiotalet skrev bitskt, smart och roligt om musik i New Musical Express.

Syftet med Diana är att placera in prinsessans öde i ett historiskt och politiskt perspektiv, och betrakta henne som ett av många kvinnliga offer för den patriarkala engelska överklassen. Det lyckas bara delvis. Framför allt är boken en hyllning till en engelsk ros med ett hjärta av guld – ”folkets prinsessa” – och en sågning av prins Charles och resten av aristokratpatrasket. Det skulle kunna vara rätt kul och bra, men Diana stinker av fördomar, främst om kön och etnicitet. I Feministas version är Burchills rappa språk dessutom urvattnat av anglicismer och syftningsfel.

■ ■

Modernista har tidigare gett ut Birgitta Trotzigs Sveket, Karolina Ramqvists More Fire och Valerie Solanas S.C.U.M-manifest, utan att knyckla in dem i någon ”systerserie”. Feminista-etiketten, såsom den representeras av Diana, känns som ett exempel på hur fel det kan bli när man menar så väl, eller kanske inte vet vad man menar, eller kanske inte menar någonting alls, egentligen.

Fakta

Jenny Tunedal