ÅSIKT

Verkligheten i EU:s skrytprojekt

GUNDER ANDERSSON om en estetisk nyorientering på Stockholms filmfestival

1 av 3
”Elle est des Nôtres”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det går ett spöke genom Europa, utstötthetens spöke. Och då rör det inte bara dem som vill hit men sorteras bort med alltmer primitiva metoder. Det handlar också om EU-medborgare som blivit onödiggjorda.

Det är temat i en rad av filmerna på Stockholms filmfestival. Belgaren Tom Barmans Any Way the Wind Blows, österrikiskan Ruth Maders Struggle, tysken Michael Schorrs Schultze gets the Blues och fransyskan Siegrid Alnoys Elle et des Notres. Även i österrikiskan Barbara Alberts Free Radicals möter vi en tillvaro som styrs av okontrollerbara krafter bortom individens möjlighet till påverkan.

I Struggle är huvudpersonen en kvinna som hör till armén av reservarbetskraft som plockas upp vid vägkanten och får olika påhugg som jordgubbsplockare, slakteriarbetare eller städkärring som ska putsa kanterna på överklassens simbassäng. Som kontrast finns den BMW-körande tjänstemannen som förlöser inneboende spänningar med perversa sexlekar. I en dokumentär estetik ställs här EU-samhällets låga och höga mot varann, scenerna från den regnfyllda jordgubbsplockningen och slakteriet har en ordlös kraft som tar loven av alla invändningar om foträt politisk pedagogik. Det går ibland tjugo minuter mellan replikerna.

I Elle et des Notres möter vi kvinnan som vikarierar på olika kontor men utan fast punkt i tillvaron. När väninnan Patricia kommer henne alltför nära brister skalet och hon reagerar med brutalt våld. I otrygghetens vardag är kärleken kallare än döden, och personlig närhet innebär det värsta av hot mot en tillkämpad normalitet, där en inre ödslighet talar ur ett förfruset ansikte.

I Schultze gets the Blues möter vi gruvarbetare som förlorat sin hemhörighet sedan gruvan lagts ned och de pensionerats. Schultze har vänner, gamla jobbarkompisar, och livar upp vardagen med sitt dragspel. Han inspireras till en nytändning av en squaredancelåt han hör i radion, men den vill ingen höra när han spelar den. Inte ens i USA, dit han åker till en vänort dominerad av tyska utvandrare, går den hem, alla vill höra tyska låtar med joddling. Först hos en mörkhyad kvinna i Floridas träskmarker, där han hamnar efter att ha köpt en liten båt, finner han både förståelsen och musikens ursprung innan han går ur tiden.

Tom Barmans Any Way the Wind Blows handlar enkelt uttryckt om åtta människor som driver omkring på Antwerpens gator utan mål och mening med sina liv. De är outsiders, har ingen rot och just ingen framtidstro. De hankar sig fram så gott det går och hoppas på det bästa. Berättartekniskt kan man glömma det där med början och slut och dramatisk helhet, den finns inte.

Det gäller ofta för dessa filmer, inklusive den mycket intrikata Free Radicals, i vilken Barbara Albert visar sig som en av Europas mest lovande unga regissörer. Det är berättelsen om den unga kvinnan Manu, som mirakulöst överlever en flygkrasch där en fjärils vingslag framkallat en storm, och som sedan drabbas av den ena ödesnycken efter den andra.

Det är en film med en tydlig tanke i botten: hjälplösheten inför tillvarons tillfälligheter. Och iscensatt på ett sätt som skänker mig hisnande ögonblick av cinematografisk glädje.

Men det gäller alla dessa filmer. De är inte bara idéfilmer, där människorna fladdrar omkring i mer eller mindre förödmjukande sammanhang, mest mer. Det intressanta är att de uppvisar en estetisk nyorientering. Den har pågått några år, utvecklas alltmer och kan sammanfattas i några få ord: åt helvete med Hollywood-dramaturgin. Den har deletats ur filmminnet. I dessa filmer finns långt ifrån alltid någon logik i skeendet, saker bara inträffar.

Ofta möter man ett filmspråk som vetter åt dokumentären, dock inte von Triers dogma. Där är kameran medagerande. Skakar, springer och lever fan. I de filmer jag nämnt är kameran det kallt registrerande ögat: så här ser verkligheten ut i EU:s skrytprojekt. Den är en upptäcktsresande i vår europeiska samtid, och bara den utan hjärta kan undgå att engageras och förskräckas.

Gunder Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM