ÅSIKT

Alice i teaterlabbet

CLAES WAHLIN och BARBRO WESTLING ser julens familjeföreställningar

Foto: SÖREN VILKS
Nina Fex och Sofia Ledarp i "Alice i underlandet".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är först efter paus som Alice äventyr i Dramatens teatrala underland på allvar fångar publikens intresse. Tepartyt hos Hattmakare Björn Granath med en mycket sömnig Hasselmus ( Thomas Hanzon) bjuder inte bara ett evigt läppjande av te, utan också ett levande ordbyte där nonsens och någorlunda begripliga repliker vackert flätas in i varandra.

Lewis Carrolls berömda böcker om Alice har i Lucas Svenssons och Ole Anders Tandbergs tappning fått en kanske alltför igenkännbar gestaltning. Med hjälp av ett stort teknikpådrag eftersträvas sceniska lösningar för allt; fallet ner i kaninhålan, krocketspel med flamingos och igelkottar och ägget Klumpedumpes sorgliga hädanfärd.

Men när man visar allt på teatern så lämnas publiken därhän. Tekniken fungerar lika mycket som bromsklossar som illustrationer av Alices förflyttningar. Och i stället för att visa tricken öppet (en beprövad metod när det gäller att förtjusa en teaterpublik), så kan till och med de yngsta i publiken avslöja de inte alltför väl dolda hemligheterna.

Vackrast förblir enkelheten, som när Alice

alldeles i början gör hålet större genom att rita till en lucka på väggen, eller leken med Hattmakarens olika huvudbonader i domstolsscenen.

Sedan har vi det här med Carrolls nonsensspråk. Här finns flera ögonblick där drivna skådespelare som Granath eller Ingvar Kjellson får med sig de flesta i publiken, men alltför ofta anas en återhållsamhet, som om denna nonsenshistoria varken får vara för obegriplig eller för filosofisk. Det senare må vara knepigt att dramatisera, men nog kunde de surrealistiska inslagen släppts ut i Underlandets frihet utan restriktioner.

Huvudrollsinnehavaren själv, Sofia Ledarp, gör ett gott arbete. Hon vinner vartefter publikens förtroende och kan balansera mellan att vara lillgammalt spotsk och hjälplös som en sjuåring. Men varför hon och de andra ständigt måste vända sig ut mot salongen och tala till publiken förblir obegripligt. Fiktionen vi ska sugas in i får inte brytas. Annars blir öppningsscenens kaninhål bara en spotlight bakom lite dimmoln och underlandet en teaterscen utan under.

Teater

Claes Wahlin