ÅSIKT

Vem håller vi på efter ett år som detta?

BARBRO WESTLING om Swedenhielms, julen 2003

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: BENGT WANSELIUS
Taube och Andersson i "Swedenhielms".

I det tidiga grå morgonljuset sitter hushållerskan Boman ensam med sedlar och mynt. Harriet Andersson slår resolut samman boken över räkenskaperna. På dörren knackar de inhyrda skurgummorna, lika gråa de, det är städdag hos herrskapet Swedenhielms.

Ingen riktig jul utan att det får kosta. I tv är det dags för kostymklassiker och stjärnspäckat. Hjalmar Bergmans komedi från 1925 är en munter historia om den storstilade familjen som glatt lever över sina tillgångar. Högborgerligheten i sin prydno och historiska instängdhet och filmregissören Baker Karim har bra nog inte sparat på den stingande ättikan. Bo-Ruben Hedwalls Östermalmsvåning är tungt möblerad och ljuset utifrån är bländande. "Rollen är för stor", deklarerar Cecilia Frodes Julia och svassar ihärdigt runt där inne, i plymer och draperingar, fullt upptagen av den givna teatersuccén.

Storebror surar från höga hästar bakom tidningen över nyheten att det inte verkar bli något Nobelpris till Swedenhielmarna i det småaktiga Sverige. Niklas Hjulström är utsökt skrytsam och nedlåtande medan lillebror ( Gustaf Skarsgård) går i en annan spolingsklass med att pressa gränserna för sin bortskämdhet. Jag sa kaviar, Boman!

Sådana barn, sådan far! När Sven-Bertil Taube väl dyker upp är det mer den gamle rucklaren än vetenskapsmannen vi ser. Charmfullt spelar Taube ut såväl storsinthet som höga ideal. Han kostar på sig att älska och förnedra med samma bravur. För att han håller så hårt på hedern, ska han störtas i vanheder när ockraren och dibrodern Eriksson söker upp honom med sina förfalskade växlar och ett hopp om att Swedenhielm ändå ska hålla nåd före rätt.

Niklas Rådströms bearbetning har med tilltalande språklig fräschör tagit sig för att stryka under den moraliska läxan i den svenska nationalkomedin och lågmälde Brasse Brännström imponerar som Eriksson, den underkuvade som i tillfälligt överläge verkligen vill ändra på historien. Bergman skrev i ett annat pliktuppfyllande samhälle än vårt där Boman gärna blev huskors och ärkepuritan. När dagens elit skamlöst bildar livsnjutarkedja vete sjutton vem som väcker publikens sympati.

Swedenhielmarna försvinner till Nobelklang och champagne, trogna Boman blir kvar, en historisk rest, medan kameran zoomar ut på en sopande scenarbetare i tv-studion.

Tv-teater

Barbro Westling