ÅSIKT

När ett land dör

JAN ARNALD läser om kärlek som motstånd

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: CHRISTOFFER EDLING
Maria Fagerberg.

Maria Fagerberg debuterade förra året med den nattsvarta miniromanen Svart dam, en bok som var en enda lång, skoningslös döendeprocess. Skoningslös och ändå djupt hoppingivande.

Något liknande kan sägas om den nya, en aning tjockare, uppföljaren Till Hemlandet. Strukturen är densamma (korta, massiva fragment med hög densitet), tematiken är densamma (återigen döendet), men perspektivet är vidgat. Det som dör den här gången är ett land.

Persongalleriet är på ett sätt hårt typiserat. Här handlar det om att fånga alla tänkbara synvinklar på kriget, närmare bestämt inbördeskriget. De nio huvudpersonerna placeras alltså som ett mångperspektiviskt fasettöga för att ge en övergripande helhetsbild av krigets inferno, från makthavare, småförbrytare och krigsförbrytare till skolbarn, landsbygdstanter och landsflyktingar. Och älskande.

Det är de älskande, kärleksbarnet som föds under brinnande krig, som gör att den typiserade formen aldrig för ett ögonblick upplevs som stolpig. Kärlekens kraft sprider sig och brer ut sig genom vartenda fragment, också de allra grymmaste. Samma motståndskraftiga kärlek som gjorde Svart dam till en av förra årets bästa debuter.

Det verkar som om Fagerbergs prosa kommer som mest till sin rätt i det korta formatet. Också Till Hemlandet är en autentiskt drabbande roman som vinnlägger sig om att kapa bort allt onödigt och pressa sig in till männi-skolivets innersta väsentligheter. Men orkestreringen är rikare, och det blir också svårare att nå den innersta kärnan när perspektiven är så många och de sociala faktorerna så komplexa. Alltså har vi inte riktigt med samma dia-manthårda täthet att göra den här gången. Å andra sidan kan man knappast tänka sig en mer sammanpressad och renodlad version av Jugoslavienkriget.

För det är naturligtvis på Jugoslavien Hemlandet (jo, stor bokstav: det är namnet på landet) är kalkerat. Men ytterst är också geografin bortreducerad. Vi befinner oss någonstans i Europa, helt enkelt. Det skulle nästan kunna vara Sverige.

Olika textarter, till och med olika typografier står sida vid sida med nio löst hängande personporträttrådar. Någon enstaka gång kan det kännas för mycket, som om det fanns en bristning mellan koncentrationen och spridningen. Men som helhet är det ändå minst sagt väl sammanhållet.

De nio personporträtt som löper intill varandra utan att flätas samman berikar naturligtvis varandra och kommenterar varandra indirekt. Men det uppstår ändå problem när vissa av dem är klart starkare än de andra. Bilden av presidenten, makthavaren, är exempelvis tämligen blek vid sidan av det obehagliga porträttet av den neutralt pengaräknande Marcus. Men allra starkast är - som sagt - kärleken.

Den osentimentala och därför så hjärtknipande skildringen av kärleken-som-motstånd är bokens starkaste. Det är också meningen. I all sin trasighet blir därför skildringen av Hemlandets stora tragedi en ren kärlekshandling. Det är en mycket fin bok.

Roman

Jan Arnald

ARTIKELN HANDLAR OM