ÅSIKT

Hur kan sossarna tillåta sånt?

MAJA LUNDGREN talar med Stig Larsson om porr, skolpolitik och en pjäs

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: LARS ROSENGREN
Maja Lundgren och Stig Larsson möttes över en lunch.

Stig Larsson är högersosse. Han gillar till och med Göran Persson. Tidigare var Larsson trotskist, men i dag menar han att socialdemokratin har den mest realistiska världsbilden. "Idealism" är ett begrepp han använder i negativ bemärkelse. Pragmatism och realpolitik i positiv.

- Med undantag för homosexadoption och sådana larvfrågor så tycker jag att sossarna bedriver den för folket som helhet mest gagnande politiken.

Vi träffas på restaurang Sturehof i Stockholm. Ett riktigt överklasställe.

Men Larsson säger att han alltid har blivit rätt väl behandlad av överklassen. Att det till och med finns saker hos den som han kan uppskatta.

- En förmåga till lätthet. Jag menar då inte den mer ytliga spiritualiteten, utan att folk kan vara diskreta på ett bra sätt. De går inte omedelbart fram och säger: "Va fan gjorde du sådär för!"

Alldeles i början av intervjun berättar Stig att han har bestämt sig för att hålla lite låg profil, inte säga så mycket kontroversiella saker. Det är klokt, men det blir svårt för mig att gallra i efterhand eftersom mycket faktiskt är kontroversiellt. Att man måste få slå barnen i skolorna. Eller att homoadoption är en "larvfråga". Att man aldrig får tala illa om de döda, inte ens Hitler får man tala illa om "

Vi träffas i anledning av Arbetarklassens sista hjältar, en pjäs av Peter Birro som Stig har regisserat och som går upp på Elverket i dag. Pjäsen handlar om en konstnär som heter Harald och hans son Benny. I sina samtal kommer de bland annat in på Charlie Chap-lin och Fred Åkerström, två arbetarklasshjältar som har det gemensamt att de stod på de svagas sida och att de nu är döda. Pjäsen har ett ämne som Larsson hävdar är inopportunt.

- Att vi inte tar hand om våra hjältar ur arbetarklassen. Det finns en uteslutningsmekanism som inte bara drabbar invandrare utan även många svenskar. Den som kommer ur arbetarklassen är alltid en katt bland hermelinerna.

Stig Larsson har inte läst Anneli Jordahls bok Klass är du fin nog?, däremot har han läst en artikel i ämnet som hon skrivit i Expressen som han tyckte var bra.

- Tar du dig fram enbart på din kompetens, inte på grund av ett socialt skyddsnät du har med dig från början, så når du aldrig riktig acceptans. De flesta bra kommer ur arbetarklassen. Men efter deras död görs det försök att nedvärdera deras verk. Genom att hålla fram det förhindrar man att det fortgår.

Jag frågar för säkerhets skull - eftersom pjäsen verkar vara en strikt manlig historia: Måste man vara man för att vara en arbetarklassens hjälte, och måste man lämna arbetarklassen för att bli det?

- Nej nej. Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink. Skulle det inte vara ett stordåd? skrattar Stig.

Nästa fråga: Skriver man en pjäs som Vd för att nå acceptans i borgerligheten? Om det nu är så att det i efterhand sker en nedvärdering av samhällskritiska verk - vilket jag är tveksam till - beror det inte på att idéerna är svårsmälta? Är inte det i så fall ett bra betyg? Stig Larsson håller inte med alls. Nedvärderingen handlar om något annat. Exakt vad har han svårt att säga. Han är uppriktig med att en orsak till att han tagit på sig att regissera Birros pjäs är rent personlig.

- Jag vill förhindra ett destruktivt arbete mot mitt verk när jag är död.

På en punkt är Stig Larsson och jag helt överens. Porrens expansion de senaste åren är direkt destruktiv. Den består av den grövsta formen av exploatering, och ungdomar som växer upp med den får en förvriden bild av sexualiteten på näthinnorna.

- Jag fattar inte att sossarna tillåter det, säger Larsson.

Sossarna, ja. Dem pratar vi mycket om. Den fråga där de har svikit folket mest är enligt Larsson skolpolitiken. "Där har jag extremt konservativa borgerliga åsikter." Han menar också att invandrarna och de som kallar sig rasister borde göra gemensam sak, eftersom de har samma intressen. Om Göteborgskravallerna och friandet av Jaldung och hans containrar:

- Jag var inte där. Alltså kan jag inte uttala mig.

Men i största allmänhet vill Larsson se fler poliser, särskilt i glesbygden där folk nu tvingas ta lagen i egna händer, hävdar han. Och fler kvarterspoliser i förorterna så att ungdomarna inte ställer till med för mycket otyg.

Och så pratar vi om det franska språket, som omöjliggör arbetarlitteratur eftersom det är alldeles för klassiskt och strikt och kräver att man går i överklasskolor.

Sveriges, världens och arbetarrörelsens framtid vill Stig Larsson inte sia om.

- Men jag är optimist av födseln, tillägger han.

Maja Lundgren

ARTIKELN HANDLAR OM