ÅSIKT

Proletär vrede

MARIO GRUT ser Arbetar- klassens sista hjältar

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: SÖREN VILKS
Mikael Persbrandt och Börje Ahlstedt i ”Arbetarklassens sista hjältar”.

En färgstänkt ateljé med grälla dukar mot väggarna. Ett bord. Några stolar. En soffa. En säng. Det är scenen. Dit kommer en ung man för att konfrontera sin far med minnen av ett förflutet dystert som det proletära djup de båda kommer från.

Sonen ( Persbrandt) är arbetslös avloppsjobbare. Fadern ( Ahlstedt) har lyft sig uppåt mot konstens himlar. Om lyft är rätta ordet.

Visst finner han drivkraft i sin proletära vrede och sina underlägsenhetskänslor. Men hans förflutna ansätter honom också med osäkerhet och tvivel. Alkohol har blivit flyktväg. Både för far och för son.

Det här anfrätta klasstemat varieras genom pjäsen. Ofta dämpat. Men också uppbragt. Som när sonen anklagar fadern för gångna oförrätter. Mot hustru. Mot son. Mot alla som stått honom nära.

Nån gång bryter ändå ljus genom dysterheten och då kan skrattas åt nån bisarr Chap-linhistoria eller åt minnet av en skön Nacka Skoglund. Då kan Clint Eastwood ihågkommas för sitt säkra skott och Fred Åkerström för sin dovsång.

Genom minnena drar en del vemod. Men de existentiella uppgörelserna drunknar aldrig i det nostalgiska. Birros text är för osentimental för det. För genuint förbittrad. Och spelet sekunderar på samma nivå. Förstås. När proffs som Ahlstedt och Persbrandt står på scenen. Båda starkt närvarande. Fast närvaron tar sig så olika uttryck.

Ahlstedt har med åren fått en allt konungsligare pondus. En auktoritativ gestikulation i fasonen att tala. Även när han höjer proletariatets röst. Och vem kan motstå det lilla eko av vädjan som också finns i hans stora spel? Till skillnad från Persbrandt. I hans intensiva naturalism ryms inget sånt publikfrieri. Som en varg kan han kasta sig över Ahlstedts fadersroll för att slita livslögner i bitar. Smak av rått kött färgar hans märkvärdigt lysande spel.

Allt klarlagt med en regi ( Larsson) som generöst låter var stämma komma till tals på egna villkor. Även om en mumlande stämföring kan förbrylla med avspändheter som inte alltid hör texten till.

Hur som helst en kväll minnesvärd på alla nivåer. Textens. Spelets. Ambitionens (åt vänster).

Mario Grut