ÅSIKT

Har jag missat poängen?

JOHN PETER NILSSON kastar sig in i curatorernas röra i Berlin

Isaac Juliens videotriptyk "Baltimore" från 2003.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Christine Fenzl fotograferar barn.

Det enda jag tänker på efter ha sett den tredje upplagan av Berlinbiennalen är att detta måste vara slutpunkten på epoken då curatorn var viktigare än konstnären.

50 enskilda konstnärer eller konstnärsgrupper deltar på två utställningsplatser (det rullar också ett filmprogram med 25 filmmakare). Temat är Komplex Berlin, indelat i fem zoner (kallade hubs): Hub Migration; Hub Urban Conditions; Hub Sonic Spaces; Hub Fashion and Scenes; Hub Other Cinemas.

Så långt allt väl. Biennalens konstnärliga ledare Ute Meta Bauer har gått till väga med tysk grundlighet. Men " efter att ha sett utställningen två gånger är jag fortfarande förvirrad över zonindelningen: vem hör hemma var i den här röran? Eller finns det inga tydliga gränser?

De olika hubbarna har fem olika curatorer och är tydligt markerade i utställningen. Huruvida konsten som omger dem ingår i respektive framgår inte. Man får gissa sig fram. Eller låta bli att bry sig.

Det känns litet chauvinistiskt med ännu en internationell biennal om Berlin i Berlin (första hette den Berlin/Berlin). Visserligen kan Berlin som metafor för en stad i snabb förvandling generera många associationer. Men Bauers tolkning är förvånansvärt akademisk och de internationella utblickarna är ibland svårtolkade.

Utställningens absolut bästa verk är engelsmannen Isaac Juliens videotriptyk Baltimore från 2003. Verket är en hyllning till 1970-talets så kallade blaxploitationfilmer och utspelar sig parallellt i The Great Blacks In Wax Museum i Baltimore samt i Walters Art Museum. Det pendlar mellan grymt läcker estetik samtidigt som den ifrågasätter vad ett museum kan göra för marginaliserade kulturer. Kanske är det just genom subkulturerna som det marginaliserade kan erövra sin rättmätiga status.

Bulgaren Ergin Cavusoglus video Entanglement visar helikoptrar som hovrar i nattmörker. Strålkastare lyser från dem och de är filmade från marken. Resultatet är både skrämmande och vackert: de är som övernaturliga insekter som verkar kunna förgöra oss i vilket ögonblick som helst och samtidigt dansar de där uppe, till musik som påminner om Stockhausens.

Tyskan Christine Fenzl har fotograferat barn på gränsen mellan Polen och Tyskland, Ryuji Miyamotos visar misären i välfärdsamhället Japan och den yngre berlinska konstscenen får stor plats med mapping, kartläggning, av olika sociala aktiviteter - plus en "dating agency".

Ingrid Book och Carina Hedén från Sverige har gjort en stor installation med fotografier, videor om livet i norra Europa. Karina Mamma Andersson visar tre målningar av samma goda kaliber som vanligt. Men vad de har med det komplexa Berlin att göra vet jag inte.

I stället för att försöka vaska fram en slutsats eller åtminstone en färdigtänkt tanke nöjer sig många av konstnärerna med att redovisa själva processen i skapandet. Det är en tröttsam upprepning av nästan ett decennium av relationell estetik och andra former av social konst. Biennalen som helhet förlorar på det. Den intressanta konsten som ändå finns där försvinner i mängden.

Och då har jag ändå inte nämnt Hub Fashion and Scenes. Att som amerikanskan Kaucylia Brooke fotografera den avlidna punkförfattaren och aktivisten Kathy Ackers kläder som om det vore ett hippt modereportage är en besynnerlig hyllning till Acker. För det är det väl? Eller har jag missat poängen?

Trots allt är curatorerna grundproblemet. Deras ökade status har gjort grupputställningar till laboratorier där konstnärerna används som försökskaniner för att prova teorier i praktiken.

Under det sena 1980-talet behövdes curatorn. De offentliga institutionerna var mossiga och gallerimarknaden glänste. Oberoende curatorer klev in som förnyare och kunde dessutom hålla kontakten med en jättelik konstnärsboom som både konstskolereformer och konstens internationalisering bidragit till.

Men i dag skymmer curatorernas idéer ofta konstnärernas. Och glappet mellan det som står i katalogen och det som man ser på utställningarna är ibland hisnande.

Curatorn är inte död men måste återuppstå i ny gestalt: kanske genom att åter lära av konstnären och våga vara tydlig med sitt uppdrag.

Konst

John Peter Nilsson