ÅSIKT

Kristi brudar

ANITA GOLDMAN om ”svaghet” som är en styrka – och om ett förhållande som aldrig kan bli jämlikt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I morgon firas den internationella kvinnodagen år 2004 och kvinnorna i Sverige kan glädjas åt många segrar. På ett område ligger vi dock efter. Gud är vi ännu inte jämlika med. Han är förmer än oss. Och är Han fortfarande inte en Han?

Medges måste ändå det, vad gäller Guds förmedlare och uttolkare, varit en dramatisk utveckling under min livstid. 1959, då jag var tre år gammal, fanns det inte en enda kvinnlig präst i Sverige. Idag är en tredjedel av alla präster i Svenska kyrkan kvinnor och i storstaden Stockholm är de hälften och biskopen själv är en kvinna! Från inga kvinnliga präster alls till närapå ”varannan damernas”. En verklig religiös revolution har alltså skett i detta sekulära Sverige. Gratulationer är väl på plats på 8 mars! Eller kanske är det mer passande att utropa Halleluja!

Men Anne-Louise Eriksson, själv präst i Svenska kyrkan och docent i tros- och livs-åskådningsvetenskap vid Uppsala universitet, förvånar genom att problematisera detta sakernas vidunderliga tillstånd med den oväntade frågan: ”Är detta bra eller dåligt sett ur feministiskt perspektiv?”

Eriksson är en av de medverkande skribenterna i senaste numret av Kvinnovetenskaplig tidskrift (3–4/03) med tema Genus & Gud. Där kan man bland annat läsa om thailändska kvinnliga munkar, om hinduistisk feministteologi, om hur romerska manlighetsideal lade grunden för skuldbeläggningen av sexualiteten i den tidiga kristna kyrkan, om de många kvinnliga författarna i den svenska pietistiska rörelsen.

Om jag skall försöka frilägga vad en kvinnlig svensk präst kan finna problematiskt med det faktum att så många kvinnor nu inte endast är präster utan även allt mer valts in i kyrkofullmäktige och kyrkoråd så är det detta: Ju fler kvinnor med kyrkopolitiska uppdrag, desto mer har dessa förlorat i status. På samma vis ”finns det tecken på att ju fler kvinnor som dras in i gudstjänstrummet, desto mer tycks män överge det”. Inte heller arbetet på att förändra gudstjänstspråket har haft ”någon större effekt på kvinnors roll och plats i kyrkan”.

Kyrkobesökarna har alltid varit ett ”kvinnohav”, som P O Enquist kallar det stora antalet kvinnliga kyrkobesökare i Lewis resa, boken om Pingströrelsen. Men att kvinnor nu officierar vid gudstjänsten, tar allt fler av de organisatoriska besluten – och att Gud allt oftare omtalas i kvinnliga termer – har alltså inte inneburit genomgripande förändringar. Problemet är, tror jag att Eriksson menar, djupare. Så länge som Gud beskrivs som annorlunda än männi-skan förstärks könsskillnaderna eftersom olikhet bland människor uttrycks just genom kvinnor och män, över- och underordning av maskulint och feminint genus.

Samma tankegång är litteraturvetaren Ann Öhrberg inne på i Uti din brudgums blod – Kön och retorik inom svensk herrnhutism. Herrnhutismen var den folkliga väckelserörelsen som nådde Sverige från Tyskland under 1730-talets slut och ur vilken sedan frikyrkor som Pingströrelsen växte fram. Den utmärktes bland annat av att den erbjöd individen möjligheter att med egna ord uttrycka sin personliga övertygelse. Här gällde innerlighet och direkt tilltal och detta passade kvinnorna, som i stort antal skrev texter ”med hög känslotemperatur” på brudmystikens klassiska tema: bruden (själen) möter sin brudgum (Kristus/Gud) och föreningen är i hög grad erotiserande. I brudmystiken, påpekar Öhrberg, finns det ingen skillnad mellan manliga och kvinnliga själar. ”Själen blev en längtande brud, oavsett den kropp den bebodde och alla själar fick därför lika möjligheter att möta sin frälsare och undfå Nåden.”

Ändå menar Öhrberg att ”när det ojämlika förhållandet mellan Gud och människa belyses genom denna könsligt laddade bild, så ekar och reproduceras det ojämlika förhållandet mellan den materiella världens män och kvinnor”.

Där tror jag Öhrberg har fel. Även manliga mystiker och pietister använder sig av brudmetaforen, även de måste ”bli kvinnor” för att förenas med det Heliga. Detta har till exempel den hinduiska hängivenhetsrörelsen – bhaktifromheten – förstått och där klär sig de manliga bhaktidyrkarna i kvinnokläder för att förenas med Shiva. Över hela världen har manliga präster burit kvinnokläder för att närma sig det gudomliga ämbetet. I det antika Grekland gick de så långt att de bar lösbröst, långa klänningar och rakade sig. Helig transvestism har alltid vara av ett slag: mannen klär sig upp till kvinna/till brud för att närma sig det heliga. Aldrig tvärtom.

I själva verket ligger hela det andliga förhållningssättet nära det som traditionellt ansetts vara ”kvinnligt”. Andligheten handlar om att överlåta sig – sitt ego, sitt jag – till Gud. Att ge sig hän i ett ojämlikt förhållande är i den andliga sfären inte ett tecken på svaghet och beroende som det skulle vara inom ett pat-riarkalt system, utan är laddat med det högsta av andliga ”värden” eller strävanden.

I hängivenheten, i överlämnandet, blir människan paradoxalt så mycket större. Hon lämnar sitt eget lilla jag, sitt väl definierade och begränsade ego, för ett in-gående i något oändligt. Därigenom expanderar hon, blir omfångsrikare i såväl rummet som tiden än hon någonsin skulle kunna vara som ensamt ego med ett begränsat liv på jorden. Vid ett andligt genombrott blir medvetenheten om gapet mellan den fullkomlighet och enhet människan upplever som sann och det begränsade sätt hon själv och mänskligheten lever i akut. På detta följer nästan ”organiskt” medlidande och viljan till osjälviskt tjänande. Det osjälviska tjänandet blir, när det befriats från den patriarkala tvångs-tröjan av genusstereotyper och hierarkiskt tänkande, själva kännetecknet för en verkligt andligt medveten människa, oavsett om denna är man eller kvinna, född i höga eller låga omständigheter.

Allt detta skyggar Eriksson, Öhrberg och flera av de andra skribenterna i tidskriften för. Så är ju inte heller överlåtelse, hängivenhet, tillit, vördnad och tjänande positivt värdeladdade ord i vårt egocentrerade konsumtionssamhälle. Och alldeles särskilt problematiska är de för feminister. Men man skulle kunna vända på steken och understryka att om kärnan i det andliga förhållningssättet knyter an till det traditionellt ”kvinnliga”, ja då är det ju kvinnorna som kan visa vägen. Som har övat sig på praktiken. Om vi i stället för att problematisera dessa förhållningssätt, ja förakta dem!, skulle upphöja dem och eftersträva dem – som hela den rika mystiska litteraturen alltid gjort – då blir ju kvinnorna ledande. De som fattat vad som måste till för att rädda vår värld. För utan att erkänna vårt beroende av varandra och vår tillhörighet till och vördnad för naturresurserna, våra medmänni-skor och världen, ja utan tillit till godhetens möjligheter – hur skall vi kunna förändra världen?

Att fler kvinnor blir präster, att kvinnor bestämmer i församlingarna och att gudsspråket inte är så hierarkiskt och manligt och att det greppar över kvinnliga erfarenheter är viktigt. Och arbetet på detta måste fortsätta.

Men den som kräver att religionen skall eller bör fungera som en metabild av Samhället, att det måste vara så rättvist och schyst att inte ens Gud får vara större än oss, bör kanske syssla med andra sfärer. Rättvisa är bra och nödvändigt på dagis, arbetsplatsen och i FN. I den andliga sfären råder ingen rättvisa och ingen jämlikhet.

Den är radikal bara på ett enda område: Kärlekens. Och Kärleken är, som vi alla vet och erfarit, inte rättvis. Inte ens den 8 mars.

Tidskrift

Anita Goldman

ARTIKELN HANDLAR OM