ÅSIKT

En lektion i tonår

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ROGER STENBERG
Lia Boysen i "Hänga ut".

Syftet med Sara Kadefors pjäs Hänga ut, så vitt jag begriper, är att synliggöra avståndet mellan den officiella bilden av unga tonårstjejers liv och deras verklighet. De tre unga flickorna som hänger vid den strax nedlagda korvkiosken en helgkväll beter sig precis så som de vet att de inte ska: inte ge efter för killarnas klumpiga förförelsetricks, inte hänga upp sig på resterna av drömmen om den romantiska kärleken, inte supa ner sig så fort möjlighet ges.

Det är inte bara de tre rollfigurerna som vacklar mellan vad de vill och vad de vet, också pjäsen svävar mellan ett realistiskt återgivande och en pedagogisk ansats.

Missy ( Alexandra Rapaport) kan ena stunden fara ut mot kiosktanten Kerstin ( Lia Boysen) när denna blir för mammigt mästrande, och i nästa stund kommer några kloka ord om tonårsfrustration från Claudia ( Sofia Ledarp).

Dramatiskt blir det som bäst när Istvan ( Jens Ohlin) plötsligt dyker upp, killen som får ta emot besvikelsen över att drömprinsen Alex aldrig kom och tog med dem till det där partyt.

Nu händer plötsligt saker på scenen, i stället för att de en smula omständligt återberättas.

Inte minst Kerstin har inledningsvis fått verka som pedagog med uppgiften att upplysa om en tidigare generation tonårstjejers problem.

Ambitionen att ställa nya verkligheter på scenen är alltid intressant. Men i jämförelse med exempelvis Rebecca Prichards Ur funktion - som spelades på Upsala stadsteater 2002, där Alexandra Rapaport också medverkade - ter sig Hänga ut förhållandevis matt.

På Dramaten är tveklöst den största behållningen just Alexandra Rapaport. Hennes Missy fångar exakt tonåringens plötsliga kast mellan diskodansande lycka och ångestfylld förtvivlan.

Varje tonfall, varje gest mejslas ut som föds de för första gången och den sympati, ja, rent av ömhet för Missy som reflekteras tillbaka från salongen blir en koncentrerad påminnelse av vad pjäsen i sin helhet skulle kunna ha blivit om didaktiken lämnats därhän.

Teater

Claes Wahlin