Aftonbladet
Dagens namn: Marika, Marita
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Rädda barnen

    Det är inte farligt, säger jag och håller honom hårt i handen.

Han är fem år och jag leder honom fram till sagotåget. Vi befinner oss i barnens paradis Junibacken som ligger på Djurgården i Stockholm.

Du behöver inte vara rädd, säger jag.

Därinne i tunneln väntar råttan. Den är jättestor och jag tänker på de grå, raggiga råttorna som kryper upp ur stadens underjordiska hål på natten för att gnaga på oss den dag vi faller.

Titta inte, säger jag. Det är inte farligt.

Längre bort väntar Katla, det eldsprutande monstret, en drake som förgör alla i sin väg. Det är missiler, antipersonell andedräkt och splitter som tar kål på det ännu levande.

Vi kan inte hoppa av tåget nu, säger jag. Vi får försöka ta oss förbi det här. Men Katla sprutar inte eld i dag. Nä. Ingen risk. Håll bara för ögonen.

Jag kramar hans hand hårdare. För hans skull. Dumt att skrämma honom och utsätta honom för det här.

Sen när Jonatan ligger döende på klippan och tåget långsamt far förbi säger han att drakarna bor i grottor. De håller till i draklandet.

Tänk inte på dem, svarar jag.

Men man kan döda dem, säger han. Har man bara ett svärd med ljus i spetsen.

Det är inte på riktigt, försöker jag.

Ett ljungande svärd, fortsätter han. Då kan man döda allihop. Swisch, så röjer man rent med drakarna.

 

    Det är svårt att andas inne i tunneln. Äntligen är vi ute och vacklar omtumlade in i Mumindalen. Jag vet att jag måste skydda honom, men hur gör man?

Lyckligtvis verkar han inte helt ihjälskrämd. Vi stannar utanför Mårrans grotta.

Gå inte in där, säger jag.

Men han gör det och därinne sitter Mårran och jag tänker att det är fruktansvärt med denna skrämselindustri. Jag trycker barnet tätt intill mig och mitt hjärta slår dundrande slag i i bröstet.

Mårran är inte farlig, ropar jag i mörkret.

Ur väggen kryper hattifnattarna, obehagliga småspöken som en dag kommer att kasta sig över oss och förgöra oss. Och i en lucka i väggen hittar vi Stinky som är ännu värre.

 

    Jag ska vända mig till Junibackens ledning och fråga vad de menar. Hur kan de ta på sig ansvaret för att skrämma skiten ur alla småbarn? Och som höjdpunkt i alltihop kommer Mumin själv ut på en scen, stor, vit och överviktig.

Han är i alla fall inte farlig, säger jag och ryser inom mig inför anblicken av Mumins fläsk som vältrar sig fram mot publiken.

Till sist far vi i alla fall hem och lägger oss i den breda sängen. Jag undrar om han har kommit över skräcken, den svarta fasan, eller om han livet ut kommer att förföljas av den.

Det finns blodiga spöken också, säger han och pekar på en videofilm som heter ”Spirited away”.

Vi måste tala om det här, viskar jag till honom. Bry dig inte om de blodiga spökena. De finns inte. Tänk inte mer på Katlas eld som bränner upp människor och köttet som brinner och benen som förkolnar medan människorna skriker. Och Mårran med sina gula, lysande ögon i natten som bara väntar på att sluka och förgöra små barn. Mårran finns inte heller. Det är bara sagor.

Du kan vara alldeles lugn här med mig.

Doktor Gormander
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet