Aftonbladet
Dagens namn: Gudrun, Rune
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Är inte detta fascism?

Arundhati Roy om våldet, korruptionen och rasismen i dagens Indien

    Just nu genomförs val i Indien - men den demokratin är närmast ett dåligt skämt, anser ARUNDHATI ROY som här går till angrepp mot våldet, korruptionen och rasismen i dagens Indien : Indien har blivit ett nyliberalt dårhus.

    Andra delen av hennes text publiceras på kultursidorna i morgon.

Arundhati Roy.   Arundhati Roy. Foto: ROB ELLIOTT/AFP

En ung vän från Kashmir talade nyligen med mig om livet i Kashmir. Om den politiska korruptionens och opportunismens moras, om säkerhetsstyrkornas känslolösa brutalitet, om de osmotiska, outvecklade kantigheterna i ett samhälle som genomsyras av våld, där aktivister, poliser, underrättelseofficerare, statstjänstemän, affärsmän och till och med journalister träffar varandra och gradvis, med tiden, blir varandra. Han talade om att behöva leva med det ständiga mördandet, det ökande antalet "försvinnanden", viskningarna, rädslan, de ouppklarade ryktena, den vansinniga bristen på överensstämmelse mellan det som faktiskt händer, det som Kashmirborna vet händer, och det som resten av oss får höra händer i Kashmir. Han sade: "Kashmir var förut som ett företag. Nu är det ett mentalsjukhus."

Ju mer jag tänker på den repliken desto mer träffande förefaller den mig som beskrivning av hela Indien. Visserligen utgör Kashmir och nordöstra delen av landet separata flyglar som rymmer sjukhusets farligare avdelningar. Men också i de centrala delarna av landet har klyftan mellan kunskap och information, mellan det vi vet och det man säger till oss, mellan det som är okänt och det som slås fast, mellan det som hålls dolt och det som avslöjas, mellan fakta och gissningar, mellan den "verkliga" världen och den virtuella världen, blivit en plats för ändlösa spekulationer och potentiellt vansinne. Det är en giftig brygd som rörs om och hålls sjudande och som utnyttjas för de mest frånstötande och destruktiva politiska syften.

 

Varje gång som det sker en så kallad terrorattack rusar regeringen dit, ivrig att fastslå vilka som bär skulden utan att någon ordentlig utredning görs. Nedbränningen av Sabarmati Express i Godhra, attacken mot parlamentsbyggnaden den 13 december 2001, eller massakern på sikher som skulle ha utförts av så kallade terrorister i Chittisinghpura i mars 2000 är bara några som blivit mycket uppmärksammade. (De så kallade terrorister som senare dödades av säkerhetsstyrkor visade sig vara oskyldiga bybor. Delstatsregeringen erkände efteråt att falska blodprov lämnats in för dna-testning.) I vart och ett av dessa fall väckte de bevis som slutligen kom fram mycket oroande frågor och de lades därför omedelbart på is. Ta till exempel fallet Godhra: så fort det inträffade tillkännagav inrikesministern att det var den pakistanska underrättelsetjänsten som låg bakom dådet. VHP, det hindunationalistiska Hinduiska världsrådet, säger att det var en muslimsk mobb som kastade bensinbomber. Viktiga frågor har förblivit obesvarade. Det förekommer ändlösa spekulationer. Alla tror det de vill tro, men incidenten utnyttjas på ett cyniskt och systematiskt sätt för att piska upp kollektivt hat.

    USA:s regering utnyttjade de lögner och den desinformation som genererades av 11 september-attackerna för att invadera inte bara ett land utan två - och gud vet vad mer som väntar. Den indiska regeringen använder samma strategi inte gentemot andra länder utan gentemot sitt eget folk.

Antalet människor som dödats av polisen och säkerhetsstyrkorna under det senaste årtiondet räknas i tusental. I Kashmir, som nästan befinner sig i ett krigstillstånd, har uppskattningsvis 80 000 människor dödats sedan 1989. Tusentals har helt enkelt "försvunnit". Enligt beräkningar från Föreningen för föräldrar till försvunna människor blev mer än 3 000 människor dödade under 2003, varav 463 var soldater. Så länge de som mördas stämplas som skurkar, terrorister, upprorsmakare eller extremister kan deras mördare, i denna hypernationalistiska tidsålder, strutta omkring som förkämpar för nationens intresse och inte behöva ansvara inför någon. Även om det vore sant (vilket det sannerligen inte är) att varje person som mördats i själva verket var en skurk, terrorist, upprorsmakare eller extremist - då skulle det bara visa att det är något som är fruktansvärt fel med ett samhälle som tvingar så många människor att vidta så desperata åtgärder.

Den indiska statens benägenhet för att trakassera och terrorisera människor har institutionaliserats och helgats genom antagandet av Lagen om förebyggande av terrorism (Prevention of Terrorism Act, POTA), som har promulgerats i tio delstater. En hastig läsning av POTA visar att den är drakonisk och allomfattande. Det är en smidig och rymlig lag som skulle kunna tillämpas mot vem som helst - från al-Qaida-agenten som blir tagen på bar gärning vid en vapengömma till ursprungsinvånaren som spelar flöjt under ett neemträd, eller mot dig och mig.

 

Det geniala med POTA är att den kan vara allt som staten vill att den ska vara. Vi lever på nåder av dem som styr oss. I Tamil Nadu har lagen använts för att undertrycka kritik mot delstatsregeringen. I den östliga delstaten Uttar Pradesh används den för att slå ner på dem som understår sig att protestera mot att de berövas sin jordbruksmark och sitt livsuppehälle. I Gujarat och Mumbai används den nästan uteslutande mot muslimer. Efter den statsunderstödda pogromen i Gujarat 2002 då uppskattningsvis 2 000 muslimer dödades och 150 000 fördrevs från sina hem har 287 människor blivit åtalade i enlighet med POTA. Av dessa är 286 muslimer och en är sikh! POTA gör det möjligt att använda bekännelser som tvingats fram under polisförhör som juridiskt bindande bevisning.

    I mars 2004 deltog jag i en folktribunal om POTA. Under två dagar lyssnade vi till hemska vittnesmål om det som pågår i vår fantastiska demokrati. Jag kan försäkra er om att på våra polisstationer pågår allting: människor tvingas att dricka urin, de kläs av nakna och förödmjukas, de utsätts för elchocker, de blir brända med cigarretter och får järnrör uppkörda i anus, och de blir slagna och sparkade till döds.

Runtom i landet har hundratals människor, däribland några mycket unga barn som åtalats enligt POTA, blivit fängslade och hålls nu inspärrade utan möjlighet till frisläppande mot borgen i väntan på rättegång i särskilda POTA-domstolar som inte är öppna för offentlig insyn. En majoritet av dem som fängslats i enlighet med POTA är skyldiga till ett av två brott. Antingen är de fattiga - oftast gäller det kastlösa daliter och ursprungsinvånare. Eller så är de muslimer. POTA vänder upp och ned på straffrättens vedertagna maxim att en person ska anses oskyldig till dess motsatsen bevisats. Enligt POTA kan man inte släppas fri mot borgen om man inte kan bevisa att man är oskyldig - till ett brott som man inte blivit formellt åtalad för. I lagens mening är vi en nation som väntar på att bli anklagad.

 

Det vore naivt att föreställa sig att terroristlagstiftningen "missbrukas". Tvärtom. Den används på just det sätt som var meningen när den antogs. Men om Malimath-kommitténs rekommendationer genomförs kommer naturligtvis POTA snart att bli överflödig. Malimath-kommittén rekommenderar att den normala straffrätten i vissa avseenden ska bringas i överensstämmelse med POTA:s stadganden. Då kommer det inte längre att finnas några brottslingar. Bara terrorister. Det är ganska smart uttänkt.

I Jammu och Kashmir och många nordöstliga delstater i Indien i dag har inte bara officerare utan till och med yngre underofficerare inom armén rätt att, enligt Lagen om de väpnade styrkornas särskilda befogenheter, bruka våld mot (och till och med döda) vilken person som helst som misstänks för att störa den allmänna ordningen eller för att bära vapen. Som misstänks! Ingen som bor i Indien kan hysa några illusioner om vad detta leder till. De dokumenterade fallen av tortyr, försvinnanden, dödsfall i polishäkten, våldtäkter och gruppvåldtäkter (utförda av säkerhetsstyrkor) är tillräckliga för att blodet ska isas i ens ådror. Det faktum att Indien trots allt detta fortfarande uppfattas som en legitim demokrati av det internationella samfundet och av sin egen medelklass är en enastående framgång.

Sida vid sida med denna otillständiga iver att förtrycka och eliminera människor har vi den indiska statens nätt och jämnt dolda motvilja mot att utreda och väcka åtal i fall där det finns gott om bevis: massakern på 3 000 sikher i Delhi 1984 och massakrerna på muslimer i Bombay 1993 och Gujarat 2002 (inte en enda fällande dom till dags dato); mordet för några år sedan på Chandrashekhar Prasad, tidigare ordförande för studentföreningen på Jawaharlal Nehru University, och mordet för tolv år sedan på Shankar Guha Nyogi från Chattisgarh Mukti Morcha är bara några exempel. Ögonvittnesskildringar och mängder med komprometterande bevis räcker inte när man har hela statsmaskineriet emot sig.

Samtidigt jublar ekonomer i affärstidningarnas spalter och informerar oss om att BNP-tillväxten är fenomenal, rekordartad. Butikerna svämmar över av konsumtionsvaror. Statens lagerbyggnader är proppfulla med spannmål. Utanför denna ljuskrets begår hundratals skuldtyngda bönder självmord. Runtom i landet rapporteras det om svält och undernäring. Utsa Patnaik, den välkände jordbruksekonomen, beräknar att under perioden från början av 1990-talet till 2001 sjönk spannmålsintaget till en nivå som understiger den som rådde under andra världskriget, inklusive under den bengaliska svältkatastrofen då tre miljoner människor dog av svält.

 

Men vart man än går i det urbana Indien, i affärer, på restauranger, järnvägsstationer, flygplatser, sporthallar och sjukhus, finns det tv-skärmar som visar vallöften som redan har infriats. Indien strålar av välmåga. Man behöver bara låta bli att lyssna till ljudet av polisens stövel som träffar någons revben, man behöver bara lyfta blicken från eländet, slumområdena, de utslitna trasiga människorna på gatorna och leta upp en vänlig tv-skärm för att med ens befinna sig i den där andra, vackra världen. Bollywoods sjungande dansande värld av permanenta höftrullningar, en värld befolkad av permanent privilegierade och permanent lyckliga indier som viftar med den trefärgade flaggan och mår bra. Det blir allt svårare att avgöra vilken värld som är verklig och vilken som är virtuell. Lagar som POTA är som knappar på en tv. Man kan använda dem för att stänga av de fattiga, de besvärliga, de oönskade.

    Indien AB kommer snart att ägas av ett fåtal storföretag och multinationella koncerner. De verkställande direktörerna i dessa företag kommer att kontrollera detta land, dess infrastruktur och dess resurser, dess medier och journalister, men de kommer inte att vara skyldiga landets befolkning någonting. De kan inte ställas till svars - varken juridiskt, socialt, moraliskt eller politiskt.

De som säger att i Indien har några av dessa direktörer mer makt än premiärministern, vet precis vad de talar om. När vi röstar i detta val kommer vi att rösta för att välja vilket parti som vi vill förse med statens repressiva maktbefogenheter och våldsmakt.

Just nu i Indien måste vi passera två farliga motströmningar, den nyliberala kapitalismen å ena sidan och å andra sidan den chauvinistiska nyfascismen. Ordet kapitalism har inte förlorat all sin lyster ännu, men användandet av ordet fascism väcker ofta anstöt. Därför måste vi fråga oss själva: Använder vi ordet alltför lättvindigt? Överdriver vi vår situation, kan det som vi upplever dagligen räknas som fascism?

När en regering mer eller mindre öppet stödjer en pogrom mot medlemmar av en minoritetsgrupp under vilken uppemot 2 000 människor brutalt mördas, är det då fascism? När myndigheterna ser till att ingen blir bestraffad för dessa brott, är det då fascism? När 150 000 människor drivs bort från sina hem, tvingas bo i getton och utsätts för ekonomisk och social bojkott, är det då fascism? När det kulturella sällskap som anordnar hatläger runtom i landet respekteras och beundras av premiärministern, inrikesministern, justitieministern och företagsnedläggningsministern, är det då fascism?

 

När målare, författare, forskare och filmskapare som protesterar blir utsatta för misshandel och hot och får sina verk förstörda, förbjudna och brända, är det då fascism? När en regering utfärdar ett påbud om godtyckliga ändringar i skolläroböcker i historia, är det då fascism? När folkhopar attackerar och bränner ner arkiv som innehåller uråldriga historiska dokument, när varenda liten obetydlig politiker ger sig ut för att vara professionell medeltidshistoriker och arkeolog, när vetenskapliga forskningsresultat görs ner med hjälp av grundlösa populistiska påståenden, är det då fascism?

När mord, våldtäkt, mordbrand och lynchjustis tolereras av det styrande partiet och dess stall av boskapsintellektuella som ett lämpligt svar på en verklig eller upplevd orättvisa som begicks för flera hundra år sedan, är det då fascism?

    När medelklassen och de rika stannar upp ett ögonblick och rynkar på näsan och sedan fortsätter med sina liv, är det då fascism? När den premiärminister som styr över allt detta hyllas som en statsman och visionär, är vi inte då i färd med att lägga grunden till fullt utvecklad fascism?

Arundhati Roy , Översättning: Tor Wennerberg
Arundhati Roy
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet