Aftonbladet
Dagens namn: Tore, Tor
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

NU FÅR DET VARA NOG!

    På torsdag sluträknas det indiska valet. Men någon verklig demokrati är det inte fråga om, skrev ARUNDHATI ROY på kultursidorna i går: korruption, våld, rasism och nyliberalism har gjort Indien till ett dårhus.

    Så kan det inte fortsätta, anser hon i denna andra och avslutande del av texten. Om inget händer kommer det att bli en blodig förändring. Och det är bråttom.

Foto: ROB ELLIOTT/AFP

I Ryssland säger man att det förflutna är oförutsägbart. I Indien vet vi, genom incidenten nyligen med skolläroböckerna i historia, hur sant detta är. Nu är alla "pseudosekularister" hänvisade till att hoppas att arkeologerna som gräver under Babri Masjid inte ska hitta ruiner efter ett Ramtempel. Men även om det vore sant att det fanns ett hinduiskt tempel under varje moské i Indien, vad fanns det då under templet? Kanske ett annat hinduiskt tempel åt en annan gud. Kanske en buddhistisk stupa. Det mest troliga är att man skulle hitta en av ursprungsbefolkningen adivasis helgedomar. Historien började inte med savarnahinduismen, eller hur? Hur djupt ska vi gräva? Hur mycket ska vi störta över ända? Och hur kommer det sig att samtidigt som muslimerna - som i socialt, kulturellt och ekonomiskt hänseende utgör en omistlig del av Indien - stämplas som utbölingar och inkräktare och utsätts för grymma övergrepp, så ägnar sig regeringen åt att underteckna affärskontrakt och avtal om utvecklingsbistånd med en regering som koloniserade oss i hundratals år?

Framgångsrik fascism förutsätter hårt arbete. Och det gör även skapandet av ett Gynnsamt Investeringsklimat. Genom historien har storföretag inte dragit sig för att samarbeta med fascister. Företag som Siemens, IG Farben, Bayer, IBM och Ford gjorde affärer med nazisterna. Ett exempel från senare tid var när vår egen nationella näringslivsorganisation förnedrade sig inför delstatsregeringen i Gujarat efter pogrom-

en 2002. Så länge våra marknader är öppna ska lite inhemsk fascism inte få komma i vägen för en god affär.

Det är intressant att precis vid samma tid som Manmohan Singh, den dåvarande finansministern, förberedde den indiska marknaden för nyliberalism så genomförde L K Advani sin första Rath Yatra-festival, som underblåste chauvinistiska hetsstämningar och beredde marken för nyfascism. I december 1992 förstördes Babri Mas-jid-moskén av rasande folkhopar. 1993 undertecknade kongresspartiets delstatsregering i Maharashtra ett avtal om elförsörjning med Enron. Det var det första privata elkraftsprojektet i Indien. Enronkontraktet, som visade sig vara katastrofalt dåligt, kickstartade epoken av privatiseringar i Indien.

 

Nu, medan kongresspartiet gnäller från sidlinjen, har det hindunationalistiska BJP vridit taktpinnen ur dess händer. Regeringen dirigerar en märklig dubbelorkester. Medan den ena armen är fullt upptagen med att sälja ut stora stycken av landets tillgångar, leder den andra, i syfte att avvända uppmärksamheten, en skällande, ylande, galen, kulturnationalistisk kör. Den obevekliga hänsynslösheten i den ena processen underblåser direkt vansinnet i den andra processen.

Även ekonomiskt är dubbelorkestern en praktisk modell. En del av de oerhörda vinster som genereras genom den urskillningslösa privatiseringsprocessen (och avkastningen från India Shining-kampanjen) går till att finansiera Hindutva-rörelsens enorma armé - RSS, VHP, Bajrang Dal och en myriad andra välgörenhetsorganisationer och stiftelser som driver skolor och sjukhus och utför samhällstjänster. Tillsammans har de tusentals shakha (träningsläger) runtom i landet.

    Hatet som de predikar, i kombination med den ohanterliga frustration som skapas av storföretagens globaliseringsprojekt och den obevekliga utarmning som följer i dess spår, underblåser de fattigas våld mot de fattiga - en perfekt rökridå för att bevara maktstrukturerna intakta och skydda dem mot kritik.

Att avleda människors frust-ration i våld räcker emellertid inte alltid. För att skapa ett Gynnsamt Investeringsklimat måste staten ofta intervenera direkt.

 

På senare år har polisen vid flera tillfällen öppnat eld mot obeväpnade människor, mestadels ursprungsinvånare, i samband med fredliga demonstrationer. I Nagarnar i Jharkand, i Mehndi Kheda i Madhya Pradesh, i Umergaon i Gujarat, i Rayagara och Chilika i Orissa, i Mutanga i Kerala. Människor blir dödade om de gör intrång på skogsmark, liksom när de försöker försvara skogsmark mot dammbyggen, gruvdrift och stålverk.

Repressionen bara fortsätter. Jambudweep, Kashipur, Maikanj. I nästan varje fall av skottlossning från polisens sida blir de som beskjutits omedelbart stämplade som militanta aktivister.

När offer vägrar vara offer kallas de terrorister och blir behandlade som sådana. POTA heter den bredspektrumsantibiotika som används mot sjukdomen oliktänkande. Det finns andra, mer specifika åtgärder som vidtas - domstolsutslag som i själva verket inskränker yttrandefriheten, strejkrätten, rätten till liv och uppehälle.

Hur kan då vanliga människor motverka angreppen från en allt våldsammare stat?

    Utrymmet för fredligt civilt motstånd har förtvinat. Efter att ha kämpat i flera år har flera ickevåldsbaserade folkliga motståndsrörelser kört fast och känner, med rätta, att de nu måste ändra riktning. Åsikterna om i vilken riktning man bör gå är djupt polariserade.

Det finns vissa som anser att väpnad kamp är den enda återstående utvägen. Bortsett från Kashmir och nordöstra delen av landet kontrolleras enormt stora områden, hela distrikt i Jharkand, Bihar, Uttar Pradesh och Madhya Pradesh, av dem som har den uppfattningen. Andra känner i allt högre grad att de måste delta i de politiska valen - gå in i systemet, förhandla inifrån. (Visst liknar detta det val som människor ställdes inför i Kashmir?) Det man måste komma ihåg är att även om deras metoder skiljer sig åt radikalt så delar bägge sidor uppfattningen att nu får det vara nog, grovt uttryckt. Ya Basta.

Det förekommer ingen debatt i Indien som är mer avgörande än denna. Utgången av denna diskussion kommer, hur det än blir, att förändra livskvalitén i det här landet. För alla. Rika och fattiga, landsbygdsbefolkning och stadsbor.

Väpnad kamp utlöser en massiv våldseskalering från statens sida. Vi har sett vilket moras detta leder till i Kashmir och runtom i den nordöstra delen av landet.

Ska vi alltså göra som vår premiärminister föreslår att vi ska göra? Avsäga oss oliktänkandet och ge oss in i den parlamentariska politikens strider? Delta i underhållningsprogrammet? Delta i det gälla utbytet av meningslösa förolämpningar som endast tjänar till att dölja ett i övrigt nästan totalt samförstånd? Låt oss inte glömma att i varje stor fråga - kärnvapenbomber, stora dammbyggen, Babri Masjid-kontroversen och privatiseringarna - var det kongresspartiet som sådde fröna och BJP som seglade in för att bärga den ohyggliga skörden.

Detta innebär inte att parlamentet är betydelselöst och att valet bör ignoreras. Naturligtvis är det skillnad på ett öppet chauvinistiskt parti med fascistiska tendenser och ett opportunistiskt chauvinistiskt parti. Naturligtvis är det skillnad mellan en politik som öppet och stolt predikar hat och en politik som slugt sår splittring mellan människor.

Men arvet från den ena har lett oss till den andras fasor. Tillsammans har de undergrävt de verkliga alternativ som en parlamentarisk demokrati ska tillhandahålla. Den upphetsade nöjesplatsstämning som skapas runt omkring valen står i centrum för mediernas intresse eftersom alla är tryggt förvissade om att oavsett vem som vinner så kommer status quo att förbli i grunden oförändrat. (Efter de lidelsefulla talen i parlamentet verkar inte upphävandet av POTA vara någon prioritet i något partis valkampanj. De vet alla att de behöver den, i en eller annan form.) Oavsett vad de säger under valkampanjer eller medan de befinner sig i opposition har ingen delstatlig eller nationell regering och inget politiskt parti - till höger eller till vänster, i mitten eller på snedden - lyckats hejda nyliberalismen. Det kommer inte att komma någon radikal förändring "inifrån".

Personligen tror jag inte att deltagande i den parlamentariska politikens strider är vägen fram till en alternativ politik. Inte på grund av medelklassig blödighet - "politik är smutsigt" eller "alla politiker är korrumperade" - utan därför att jag tror att det strategiskt kloka är att utkämpa strider utifrån en styrkeposition, inte från en svag position.

Måltavlorna för det dubbla angreppet från den chauvinistiska fascismen och nyliberalismen är de fattiga och minoritetsgrupperna. I takt med att nyliberalismen driver in sin kil mellan rika och fattiga, mellan det strålande Indien och Indien, blir det alltmer absurt för vilket som helst politiskt mainstreamparti att låtsas representera både de rikas och de fattigas intressen, eftersom de enas intressen bara kan representeras på de andras bekostnad. Mina "intressen" som förmögen indier skulle (om jag valde att kämpa för dem) knappast sammanfalla med en fattig bondes intressen.

 

Ett politiskt parti som representerar de fattiga kommer att vara ett fattigt parti. Ett parti med mycket knappa tillgångar. I dag är det inte möjligt att ställa upp i ett val utan pengar. Att få in ett par välkända sociala aktivister i parlamentet vore intressant, men inte egentligen politiskt meningsfullt. Det är inte en process som det vore värt att lägga all vår energi på. Individuell karisma, personlighetens politik, kan inte åstadkomma radikal förändring.

Att vara fattig är emellertid inte detsamma som att vara svag. De fattigas styrka finns inte inomhus, i kontor och rättssalar. Den finns utomhus, på fälten, i bergen, i floddalarna, på stadsgatorna och universitetsområdena i detta land. Det är där som förhandlingarna måste äga rum. Det är där som kampen måste föras.

Just nu har dessa områden överlåtits åt den hinduiska högern. Oavsett vad man tycker om deras politik så kan man inte förneka att de är verksamma där ute och att de arbetar extremt hårt. I takt med att staten frånsagt sig sitt ansvar och mins-kat anslagen till sjukvård, utbildning och livsnödvändiga offentliga tjänster har den hindunationalistiska paraplyorganisationen Sangh Parivars fotsoldater inställt sig. Förutom sina tiotusentals shakha som sprider dödlig propaganda driver de skolor, sjukhus, kliniker, ambulanssjukvård och krisgrupper. De förstår sig på maktlöshet.

   De förstår också att människor, och särskilt maktlösa människor, har behov och begär som inte bara är praktiska, prosaiska och vardagliga utan också känslomässiga och andliga, och att de även har behov av förströelse. De har skapat en ohygglig smältdegel i vilken det vardagliga livets vrede, frustration och förödmjukelser - och drömmarna om en annan framtid - kan hällas ner och användas för dödliga syften.

Samtidigt drömmer den traditionella mainstreamvänstern fortfarande om att "ta över makten", men den förblir besynnerligt omedgörlig, ovillig att se tidens tecken. Den har belägrat sig själv och dragit sig tillbaka till ett otillgängligt intellektuellt rum där uråldriga argument förs fram på ett ålderdomligt språk som få kan förstå.

 

De enda som på något sätt utmanar Sangh Parivars våldsamma anlopp är de motståndsrörelser på gräsrotsnivå som finns utspridda i landet och som kämpar mot den utarmning och de kränkningar av grundläggande rättigheter som förorsakas av vår nuvarande "utvecklingsmodell". De flesta av dessa rörelser är isolerade och arbetar, trots ständiga anklagelser om att de skulle vara "utlandsfinansierade agenter", nästan helt utan pengar eller andra resurser. De är fantastiska brandmän. De är ställda mot väggen. Men de har sina öron pressade mot marken, och de står i kontakt med en hård verklighet. Om de gick samman och om de blev stöttade och stärkta, så skulle de kunna växa till en kraft att räkna med. När deras strid utkämpas måste den vara en idealistisk strid - inte en rigid ideologisk strid.

   I en tid när opportunismen är allt, när hoppet tycks förlorat, när allting reduceras till en cynisk affärstransaktion, måste vi hitta modet att drömma. Att kräva tillbaka romantiken. Den romantik som består i att tro på rättvisa, på frihet, på värdighet. För alla. Vi måste göra gemensam sak, och för att kunna göra det måste vi förstå hur den här stora gamla maskinen fungerar - vem den fungerar för och vem den fungerar mot. Vem som betalar, vem som vinner.

Många fredliga motståndsrörelser som utkämpar isolerade enfrågestrider runtom i landet har insett att deras egen sorts särintressepolitik, som hade sin tid och sin plats, inte längre är tillräcklig. Att de känner sig inträngda i ett hörn och ineffektiva är inte ett tillräckligt starkt skäl för att överge ickevåldsmotstånd som strategi. Det är däremot ett tillräckligt starkt skäl för att ägna sig åt en del seriös introspektion. Vi behöver visioner. Vi behöver se till att de av oss som säger att vi vill återvinna demokratin är jämlika och demokratiska i vårt eget sätt att arbeta. Om vår kamp ska vara en idealistisk kamp så kan vi inte i praktiken göra undantag för de interna orättvisor som vi begår mot varandra, mot kvinnor, mot barn. De som bekämpar chauvinism kan till exempel inte blunda för ekonomiska orättvisor. De som kämpar mot dammar eller utvecklingsprojekt kan inte undvika frågor som rör chauvinism eller kastpolitik i deras inflytelsesfärer - till och med på bekostnad av kortsiktiga framgångar i deras pågående kampanj.

 

Om opportunism och nyttohänsyn vinner insteg på bekostnad av våra ideal så finns det ingenting som skiljer oss från etablissemangets politiker. Om det är rättvisa vi vill ha så måste det vara rättvisa och lika rättigheter för alla - inte bara för särintressegrupper med särintressefördomar. Detta är inte förhandlingsbart.

Vi har låtit ickevåldsmotståndet förtvina till politisk feel-good-teater, som i bästa fall erbjuder fototillfällen åt medierna och i sämsta fall helt enkelt ignoreras.

Vi behöver ta reda på och diskutera motståndsstrategier, utkämpa verkliga strider och vålla verklig skada. Vi måste komma ihåg att Saltmarschen mot Dandi som Gandhi organiserade inte bara var god politisk teater. Den slog direkt mot det brittiska imperiets ekonomiska grundvalar.

Vi behöver omdefiniera politikens innebörd. "NGO-ifieringen" av det civila samhällets initiativ driver oss i den rakt motsatta riktningen. Den avpolitiserar oss. Gör oss beroende av bistånd och nådegåvor. Vi behöver uppfinna den civila olydnaden på nytt.

Kanske behöver vi ett folkvalt skuggparlament utanför Lok Sabha, utan vars stöd och godkännande parlamentet svårligen kan fungera. Ett skuggparlament som håller i gång ett underjordiskt trummande, som delar underrättelser och information (som blir allt svårare att få tillgång till i de tongivande medierna).

    Utan fruktan men med hjälp av ickevåldsmetoder måste vi ramponera hjulen och kuggarna i denna maskin som förtär oss.

Vi har inte mycket tid på oss. Just i denna stund kommer våldets kretsgång närmare. Förändringen kommer att komma i vilket fall som helst. Den skulle kunna bli blodig, eller så skulle den kunna bli vacker. Det beror på oss.

Arundhati Roy
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet