ÅSIKT

Från Wolf till oss, i yttersta förtroende

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: JERRY BAUER
Christa Wolf.

I vad mån inkarnerar vi det samhälle vi lever i? Titeln på Christa Wolfs senaste roman Leibhaftig som i Elsa Wohlfart Larssons översättning heter Liksom levande, har även betydelsen "förkroppsligad, personifierad". Det är en nyckel till Wolfs sjukdomsallegori. En äldre östtysk kvinnas plötsliga insjuknande, dödssjukdom och tillfrisknande blir genom Christa Wolfs språkliga balansakt över gränsen mellan inre och yttre, "jag" och "hon", till ännu en berättelse om "die Wende".

Sjukdomskroppen är emellertid långtifrån någon oproblematisk utgångspunkt för en sådan allegori. Också då kroppen, som i denna roman, givits en starkt subjektiv röst är den inskriven i över- och underordningar som långt ifrån restlöst låter sig förstås i överförd mening. Så blir till exempel beskrivningen av sjukhuspersonalen och deras omsorger, alltifrån den tröga städerskan, till de olika sjuksystrarna, underläkarna, chefsläkaren och till sist även patologen till en nästan löjligt förutsägbar typologi. Hela kartan av medborgerliga förhållningssätt, från fatalism och medkänsla, till cynism och aktivism är företrädd, ungefär som i vilken dålig sjukhussåpa som helst.

Men Christa Wolfs storhet som författare har aldrig legat i romankonstruktionerna. Hennes språk vinner sin särskilda kraft och känslighet i gestaltningen av inre verklighet. Den namnlösa kvinnan i Liksom levande, som för att undvika det påträngande ämnet döden låter tanken löpa över sin livsberättelse, som går till rätta med sig själv och med andra, som härdar ut och ger upp, får genom Wolfs nerviga språk en spöklik närvaro. Hon lyckas helt enkelt vända sig till läsaren som i yttersta förtroende. När bokens huvudperson på de sista raderna äntligen kan stappla fram till sjuksalens fönster, titta ut och ånyo orientera sig i världen förnimmer man därför inte lättnad utan en vag sorg. Inte över historiens gång och det förflutnas hjälplöshet i skenet av det nya. Utan över förlusten av en väninna. Av det slags sällsynta röst som just i självupptagenheten paradoxalt nog öppnar sig för den andre.

Roman

Magnus William-Olsson