ÅSIKT

Heja Kleveland!

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

"Jag trodde rockbranschen var den hårdaste av alla branscher. Men det är ingenting mot filmbranschen."

Med det citatet av Ulf Lundell inledde Stefan Jarl sin lilla bok Visionen i svensk film som kom ut 1998 när Filmavtalet skrevs om den senaste gången. Nu kommer avtalet att försvinna. Inte ens Filminstitutet, vars finansiering och verksamhet vilar på dess existens, vill ha det kvar. Åse Kleveland ser istället fram emot en statlig filmpolitik. Det gör hon rätt i. Jag kommer inte heller att lägga några blommor vid graven.

I många avseenden påminner filmavtalet om ett arkeologiskt fynd. Harry Schein, dess konstruktör, var vatteningenjör. Han visste hur man skulle skapa sammanbundna kärl och hur ett slutet system fungerade. I ena änden kulturella ambitioner, i den andra kommersiella krafter. Han spelade tennis med Olof Palme. Den kommersiella filmbranschens lönsamhetskrav skulle mötas med en skuren stoppvolley i en gentlemannamässig match mellan konst och kultur. Så skulle filmen inlemmas i det socialdemokratiska folkhemsbygget. Med självklarhet etablerade Schein kvalitetsbegreppet som mätinstrument som skulle styra utbetalningarna av premier för årets svenska filmproduktion. Motprestationen stod Gunnar Sträng för som lät filmbranschen vara skattebefriad.

När avtalet skrevs om i början av 1990-talet, efter en utredning av dåvarande landshövdingen Jan Rydh, skedde detta i eftersvallet till de befriade marknadskrafternas jublande 80-tal. Birgit Friggebo var kulturminister och idéerna var att Filminstitutet absolut inte fick konkurrera med branschen. Där försvann filmimport och filmproduktion och kvalitetsbegrepp och som buffert införde man konsulenter för produktionen av det mer diffusa "värdefull" svensk film.

Mot alla odds överlevde detta filmavtal ännu en utredning 1998. P O Enquist - som principiellt delade tanken att det ska vara en statlig kulturpolitik som styr samhällets insatser på filmområdet - konstaterade slutligen likväl att alltför mycket pengar skulle gå förlorade i ett systemskifte. Pragmatismen segrade och ett nytt avtal löpte. Fram till nu. Att tro att de olika delar av svensk filmbransch som nu träter om avgiften för internetbeställningar på biografer känner ett ansvar för filmkulturen är ett stort skämt. Lika stort som att de amerikanska distributionsbolagens svenska dotterbolag har några andra intressen än nästa kvartalsbokslut.

Kort sagt: Heja Åse Kleveland! Det är sannerligen dags för en svensk kulturpolitik på filmens område.

Det är det enda som kan garantera filmkultur i den hårdaste av branscher.

Mer filmdebatt...

Gunnar Bergdahl

ARTIKELN HANDLAR OM