ÅSIKT

Mona Lisa illa ute

DOKTOR GORMANDER om när doktor Freud la en kändis på analyssoffan

1 av 2 | Foto: GUNNAR OHRLANDER
På Louvren trängs turisterna för Mona Lisas skull.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Av alla som har misslyckats med att förstå Mona Lisas leende är nog Sigmund Freud den störste. I likhet med det mesta som stora män företar sig är också misslyckandet grandiost.

Jag står och trängs bland turisterna - mest japaner - som fyrar av eldskurar av fotoblixtar mot henne, där hon hänger i Louvren i Paris. Museet hävdar att den tunna träpanel hon målades på har blivit lite skev. Hon är illa ute men leendet sitter där. Som alltid.

Mona Lisa, den oåtkomliga, vilande i sig själv, förvirrande oansenlig, förtvivlad eller trygg " hon blev den största tänkbara utmaningen för psykoanalysen.

Freud hade kommit Oidipuskomplexet på spåret genom att kolla Hamlet och 1910 var han klar med boken Leonardo da Vinci ett barndomsminne. Skriften anses vara av central betydelse för den psykoanalytiska teorins utveckling. Här använder han första gången termen narcissism, som ju blev ett nyckelbegrepp. Mona Lisa hjälper honom också att utveckla begreppet sublimering, analysera religionen och förklara hur man blir bög.

Så blev 1900-talet psykoanalysens århundrade.

Ett bevis för att Leonardo var bög, hävdar Freud, var hans fascination av fåglars flykt. Drömmen om att kunna flyga betyder inget annat än en längtan att vara förmögen att genomföra könsakten. Tyskarna säger vögeln (pippa) och italienarna kallar manslemmen för l"uccello (fågel).

Sålunda, menar Freud, lär vi oss att Leonardos intresse för flygning hade infantilt erotiska rötter.

Inte så konstigt, fortsätter han. I bilden av Mona Lisa kan man se hur Leonardo var fixerad vid sin mamma och det var en av anledningarna till att han blev bög. Analysen grundar sig på ett barndomsminne som Leonardo berättar i en av sina anteckningsböcker.

En stor fågel, en gam, kom till honom, öppnade hans mun med sin stjärt och stötte flera gånger mot hans läppar. Klart som korvspad, menar Freud. Fågelns stjärt är en manslem.

I själva verket är gamen Leonardos mamma. Och när man tänker efter, fortsätter Freud, så avbildade de gamla egyptierna modern som en gam, ofta med kvinnobröst och erigerad penis. Och dessutom hette den egyptiska modergudinnan Mut. Kan det verkligen vara en tillfällighet, undrar Freud, att Mut råkar likna det tyska ordet för moder, Mutter?

Här gestaltas den erotiska relationen mellan Leonardo och hans mamma. Gamens stötande med stjärten påminner om en könsakt och Leonardos fantasi betonar den erotiska relationen mellan mor och barn. Därmed växer bilden av Mona Lisas leende fram inför Freuds häpna ögon. Gamen är bilden av moderns ömma förförelse. Hon kysser lille Leonardo till för tidig sexuell mognad, tvingar in honom i en fas av infantil sexualitet och den erogena zonen kring munnen får en betoning som aldrig försvinner. Vi börjar ana möjligheten att hans mor ägt detta gåtfulla leende.

Freuds analys är storartad och övertygande och dessutom en grund för att förstå det psykologiska 1900-talet. Den har bara ett problem. Den är fel. Han råkade nämligen ut för en felöversättning. Leonardo berättar inte alls om en gam utan om en "nibbio" som betyder glada och barndomsminnet är snarast en produkt av renässansens många legender om hur en insekt eller en fågel kommer fram till det lilla barnets mun, vilket var en förutsägelse om framtida lycka.

Inte så dumt att erinra sig de två mästarna, Sigmund och Leonardo, med Mona Lisa på analyssoffan, när de japanska turisternas fotoblixtar flammar mot den lite bleka figuren på tavlan. Alla vill de ha en bit av Leonardos hemlighet med sig hem. Sigmund är fortfarande den som lyckats bäst i försöket att lägga beslag på det oåtkomliga. Leonardo som motherfucker, storbögen från Toscana.

Snyggt försök, fast det råkade vara fel.

Doktor Gormander ([email protected])