ÅSIKT

Första romanen - och jag längtar efter poesin

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: RITCHIE VUITI
Johanna Ekström romandebuterar.

"Bröt samman doftlöst

mot flamingofonden"

Två rader ur diktsamlingen gå förlorad från 1998 kan stå som exempel på det riktigt häftiga med författaren och konstnären Johanna Ekström - en cool och ganska hård lyrisk skönhet; liksom pretty in pink vid smärtgränsen. Ekström har i sin poesi en förmåga att, till synes utan ansträngning, röra vid det som gör ont utan att smutsa ner händerna. På ett både intressant och provocerande sätt glider hennes dikter, i perfekt balans, över det låga och svåra. De är som vackert glas eller klar is - och man kan se mörka djup genom dem.

När Ekström nu ger ut sin åttonde bok och första roman, Avskedsstafetten, är det som om hon velat ge upp något av dessa ytans kvaliteter för att istället söka sig inåt och nedåt, och vistas i djupen. Berättelsen om Hanna, som under en vistelse i ett London fullt av diskret charm, lämnar sin trygge, snälle Lukas och istället blir besatt av en självdestruktiv, undflyende fransman med alkoholproblem, är indränkt i själslig smärta. Allt Hanna ser, och framför allt det hon drömmer (om vargar och tjurar och pappor och söner) är liksom symboliskt - mättat av innebörd och djup.

En tunnelbanas röda linje är både röd tråd och aorta, en pool är ett blått öga (hennes första mans blå ögon) och i ordet våld finns violer, för på engelska heter det ju violence. Inte ens en tekopp med reklamtryck kan bara flimra förbi i den här texten utan att sedan återkomma, full av mening. Men det blir ändå inte psykotiskt, bara trött psykoanalytiskt.

Poesi har en potential för total meningsfullhet som är dess ok att bära, eller slänga av sig. Att Ekström nu tagit denna meningsfullhet med sig in i prosan skulle kunna vara en bra sak.

Men samtidigt har hon i sitt täta romanbygge täppt till alla lyrikens möjliga sprickor (av tystnad, missförstånd, ingenting) där läsaren kan röra sig, andas, få lite ångest eller bli glad. Resultatet är Hannas mycket doftande sammanbrott - "De kysser varandra. Lätt och varsamt. Han blundar och andas mot hennes hals. Viskar: "Jag älskar din doft. Coco Chanel."" - visserligen berör, men aldrig blir riktigt drabbande. Här finns ingenstans att falla, alla avgrunder är överbyggda med tydliga djup. Jag saknar verkligen den poet som i Jag ska vakna stående från 2003 med självklar suveränitet påstod att:

"Orkidé betyder ursinne

i stillhet"

Roman

Jenny Tunedal