ÅSIKT

Uppriktiga och asketiska klanger

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Ingmar Jernberg
Katja Lytting och Mats Persson i ”Boris Godunov”.

■ ■Regissörsnestorn Folke Abenius styrka är att han skiljer på viktigt och oviktigt och alltid tydliggör handling och karaktärer i ett stycke. Däremot är han inte så intresserad av att forska efter ytterligare dimensioner i dramat. I Musorgskijs Boris Godunov på Göteborgsoperan accentueras detta genom Camilla Bjørnvads ganska minimalistiska scenografi, som mest tjänar som sober bakgrund, medan dräkterna är av traditionell rysk kostymoperakaraktär.

Detta gör uppsättningen litet ospännande och platt illustrativ, men ”Boris Godunov” står och faller ju med den som gör titelrollen. I Göteborg har man haft turen att kunna engagera Sergej Aleksasjkin, en av stöttepelarna på Marinskij-teatern i Petersburg. Han är i alla avseenden magnifik och hans gestaltning av rollen skakande stark Boris är en brutal maktmänni­ska, som slits sönder av skuldkänslor. För att erövra tronen har han låtit mörda den legitime tronpretendenten, en tioårig pojke. Det kompenserar han med att visa de ömmaste faderskänslor för sina egna barn. Men det hjälper inte, och Aleksasjkin åskådliggör med sin djupa, klangfulla, ytterst flexibla bas och sitt stora dramatiska utspel hur Boris nästan bokstavligen går i bitar. Hans mycket illusoriska döds-fall var det allmänna samtalsämnet hos publiken efter föreställningen.

Glädjande att Göteborgsoperans egna artister inte försvinner i hans skugga. Mats Almgren gör sin bästa roll hittills som Pimen, och hans bas är tryggt from vid sidan av den briljanta tenorala maktivern hos Jan Kyhles falske Dmitrij. Markus Schwartz är balanserat burlesk som tiggarmunken Varlaam och Katja Lytting en något stelt förförisk Marina i Polen-scenen. Den fogade Musorgskij in i sin andra version av operan, och bland alla Boris-varianter är det den som här gäller. Det är för väl att man numera slipper Rimskij-Korsakovs glättade omarbetning. Musorgskij visste vad han ville med sina fränt uppriktiga och asketiska klanger, och Alexander Polyanichko vet att mejsla fram dem ur orkestern. Egentligen var ryska folket viktigare för Musorgskij än Boris, och ordinarie operakör är utökad med Malmö-operans undersysselsatta kör. Det ger rejäl märg åt både krönings- och slutscenen.

Lennart Bromander