ÅSIKT

Ti-too-e- ti-tooo-e

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: T WIKBERG/SCANPIX
Större strandpipare.

■ ■Så här ser det ut:

Tvirrrtrande starar i hagtornen. Spelflygande ringduva överallt. Snart drar kolarn igång kvällspredikan.

Man står i strandtången. (Hade nästan glömt doften.) Liksom lycklig.

Vigg och knipa i blandgrupp.

Då.

Då - nej.

(Det är ett jävla liv på sopbilarna.)

De står i små grupper och låtsas inte om varann.

Större strandpiparen. Det ser man direkt.

Den mindre är allt igenom nättare, hela intrycket är slankare och han har en liten gul ring runt ögat.

Det här är en kraftig pjäs. Stor som en barnnäve. Påfallande rund.

Han har just flugit in från Nordafrika. Det tycks inte ha bekommit honom särskilt.

Han är rolig, som norrmännen säger. D v s o-orolig. Lugn.

Öppnar bara knappt ögat när man kommer, blänger tjurskalligt.

Lätet är inte bara ödsligt, också kvillrande. Mycket kort.

Så här skriver Lars Svensson det i Fåglarna (1999):

■ ■ "Locklätet är typiskt och består av en mjuk, tydligt tvåstavig, stigande vissling, "tu-ip". Varnar med enstavigt pipande "tihp". Sången alternerar mellan snabba, rytmiska, rätt lågmälda "ti-too-e-ti-tooo-e ti-too-e"" och en jäktad, lite enklare variant, "t´viia-t´viia-t´viia-t´viia-"", som vanligen framförs i låg spelflykt med långsamma, stelt roende vingslag."

■ ■När jag läste det första gången bestämde jag mig för att aldrig mera skriva poesi.

Joar Tiberg