ÅSIKT

Köttigt, fräckt - roligt!

JENNY TUNEDAL läser en författare som vägrar anpassa sig

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: HIDEO MATSUMOTO
Anne-Marie Berglund skriver brev till sin mamma.

"att alltid vara en främling, eller VÄGRA LEV PÅ KNÄ". Titeln på en utställning av konstnären Kamilla Rydahl kommer för mig när jag läser Anne-Marie Berglund. Berglunds författarskap är fascinerande, bland annat på grund av hennes sätt att ständigt komma till litteraturen som en främmande, någon som vägrar - konventioner, genrer, författarrollen, den helgjutna fiktionen, den enhetliga rösten.

I böcker som Flicklekar, Raserier, Jag vill stå träd nu och inte minst den senaste, Dagen då jag tog ledigt från romanen, har Berglund hävdat en alldeles egen position i svensk litteratur, långt bortom det lätt igenkännbara, någonstans där extas och avgrund möts och blir möjlighet, nödvändighet, frispel. Hennes texter är köttiga, könsliga, fräcka och märkvärdigt ensliga. Ofta roliga!

Breven till mamma är ett dokument över en kvinna som tar sig rätten att vara på drift, att VÄGRA leva under en ordning hon inte tror på. Och över en dotter som vill ge allt detta till sin mamma, göra henne delaktig i projektet Liv och Skriv, om än från ett avstånd som både omfattar geografi, ålder, utbildning - och möjligheter.

Anne-Marie Berglund är fast besluten att ta alla chanser att leva och skriva och ständigt skaffa sig fler, att inte fastna likt mamman på landsbygden med man och kval. Rut Linnea Berglund är hennes största supporter. De brev från dotter till mor som nu kommer ut i bokform blir ett porträtt av, och en hyllning till, mamman.

"Jag var en ung kvinna som reste i världen och mor var en något äldre kvinna som väntade på mina brev", skriver Anne-Marie i förordet och "allt vad jag upplevde fick en betydelse genom hennes tolkning, genom hennes längtan och kärlek".

Brevboken är en slags fullbordan av en mors verk. Rut Linnea sparade alla dotterns brev, och även karbonkopior av sina egna, och ur de elva gaffelpärmarna har Anne-Marie Berglund nu valt ut en samling brev, skrivna mellan 1975 och 1995.

"Varje stad är en man / varje man är ett rum / varje rum har en säng / och ett fönster. / Genom varje fönster / syns en bit av gatan", står det i Jag vill stå träd nu. I sina brev är Berglund sällan så lakonisk, men det är ungefär så hennes tillvaro ter sig. Hon är en ensling, ständigt på väg, men ständigt i sällskap, framför allt med olika män. Männen beskrivs i breven, ibland med stor kärlek, ibland med en viss trötthet, någon gång med förtvivlan. Ungefär på samma sätt beskrivs rummen, fast mer detaljerat.

Berglund vistas i hotellrum, författarbostäder, främmande lägenheter. Dessa rum tillhör ingen och alla och det är som om dottern kan erövra dem alla genom att beskriva dem, och sig själv i dem, för sin mor.

I detta beskrivningsarbete erövrar hon också världen. "Vad jag älskar dessa hotellrum och hur hela världen, jag själv inbegripen, är verklig då! [...] Jag har en känsla av att världen är min och att jag äger ett trollspö som kan framkalla mirakel", skriver hon från 1981, i ett brev som inleds med en skildring av folkmassor på Paris gator som firar den nye presidenten Mitterrand.

Breven är lika lite som resten av Anne-Marie Berglunds författarskap några milda, eller överslätande skildringar av vare sig kärlek eller politik. Rösten brinner när den talar om snåla svenskar, jävla borgare och det självgoda, apatiska kulturetablissemanget.

Breven från Stockholm är ofta sorgsna i tonen, hemma är hemskare och tristare, och att vara främling i detta land är en börda snarare än en tillgång. De flesta brev är dock från Paris, eller platser som Cannes, Aten, Buenos Aires, och mycket levande, lyckliga, flippriga av upptäckter och intryck. Det är befriande att läsa en flanörkvinna som både vägrar att hålla distans till det hon ser och att domesticeras in i någon miljö.

Breven till mamma är ett urval ur en mycket stor brevsamling och ibland är det långt mellan breven som publiceras här. Det är alltså varken någon "sann" eller heltäckande bild av Anne-Marie Berglund som står till buds och det är inte av nyfikenhet på en författares privatliv man ska läsa den här boken.

Den starkaste bilden som breven framkallar är den av modern, vars röst aldrig hörs, men vars blick känns så närvarande. Breven är skrivna för Rut Linneas ögon, med hjälp av hennes väntan och kärlek, hennes allt annat än främmande gestalt. I förordet skriver Berglund, hjärtslitande sorgligt och vackert: "Det var hon som var Diktaren och jag redskapet, som skrev dikten, som levde den, och som nu lämnats kvar som en penna i ingens hand."

Brev

Jenny Tunedal

ARTIKELN HANDLAR OM