ÅSIKT

Andefattigt flum från andra sidan

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: SÖREN VILKS
Örjan Ramberg och Katarina Ewerlöf i "Min fru går igen".

Speltid: 2 tim 50 min

Från andevärlden kommer en död kvinna för att trakassera sin tidigare man och hans nya fru. Efter fullgjord elakhet dunstar hon åter till det stora hinsides.

Det är det enda som händer i denna pjäs. Som märkligt nog sätts upp av Dramaten. Fast teatern borde ha understöd nog att slippa konkurrera med de privatscener som livnär sig på sånt här elegant flum.

Under gynnsammare förhållanden hade det kanske kunnat växa till psykologisk problemkomedi med utrymme för stora frågor och stjärnspel. Men här tävlas inte mot Dostojevskijs onda andar eller Sartres döda utan gravar. Coward hör hemma bland fjäsare som Gustav Wally och Hasse Ekman.

Vilket förstås inte hindrar Dramatens proffs (från Maagaard till Jonsson) från att göra teater av det lilla som bjuds. I varje fall spelas det på Stora scenen och har vräkengelsk dekor (Schulz). Mot vilken Charles (Ramberg) och hans arga Ruth (Ewerlöf) samt vänner (Skoglund/Bramberg) stimmigt avtecknar sig samman med en medial madame (Terselius) och den förra frun (Klinga) som så fåvitskt återvänt till jordelivet.

Allt tillrättalagt för skratt och leenden. Men efter pratiga timmar mest likt förspilld cocktailteater.

Den blå tjugotalsmusiken sitter bra. Scenerierna lyfter med mondänitet. Och alla pjäsens människor surrar omkring som väl uppskruvade dockor.

Jobbigt bara att de inte dunstar förrän tio i tio på kvällen.

Teater

Mario Grut