ÅSIKT

Tro inte på super-nannyn

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Del av en bild av den franske konstnären och satirikern André Gill, från slutet av 1800-talet.

En stor dag. Förlorade hjärtans dag. Undrar just vart barnen tog vägen?

Det kommer ut lika många böcker om barnuppfostran som kokböcker. Skillnaden är att man inte kan äta barn. Men det är varje förälders uppgift att laga till dem och sautera dem under svag upphettning i den stora wokpanna som kallas uppfostran.

Barn är underbara. De är ett trivsamt inslag när till exempel gästerna dyker upp för vegetarisk laktomiddag. Just nu är trenden små solglittrande, blonda flickor som gnisslar fram några takter ur Månskenssonaten medan gästerna diskuterar om det verkligen var Glenn Miller som skrev den.

Många väljer mellan att skaffa hemmabio eller barn, men jag tror att barn kan vara en större källa till glädje.

Dessutom behöver barn inte vara i vägen. Själv tillbringade jag en stor del av min barndom under en soffa, eftersom mina föräldrar ofta hade gäster, vilket ledde till att jag fick osedvanligt korta ben.

Det är inget fel att ha korta ben. Napoleon hade korta ben.

I dag behöver barnen inte krypa in under soffor. Också mycket små barn kan med fördel placeras framför en tv med teletubbies.

Barnen är framtidshoppet, pläderade socialdemokratin för hundra år sen. Nu är det första maj och historien har ömsat skinn. Det verkar vara mest teletubbies i varenda talarstol.

Barnen ska föra rättvisans talan, hävdade socialdemokratiska Sagostundsrörelsens tidning Solstrålen 1908. Man publicerade tio budord och i det åttonde budet uppmanades barnen att "fly varje frestelse att bedraga sig själva eller andra".

Denna paroll har som bekant varit en ledstjärna för SSU alltsedan dess.

Men det räcker förstås inte med välmenta slagord. Barn skriker och tar plats. Förr gav man dem brom på barnstugorna. Numera är det populärt att ge dem amfetamin efter en dampdia-gnos hos doktor Trix och Fix.

Men alla har inte amfetamin hemma i badrumsskåpet. Vad gör man då? Glöm inte att barn kommer för att stanna. Barn levereras utan returrätt.

Det finns två skolor. Aristoteles var en skäggig filosof (nej, han kommer inte att delta i Eurovisionsschlagerfinalen i Kiev) som hävdade att barnet var ett oskrivet blad, tabula rasa. Vi skriver in vad vi vill i barnets personlighet. Filosofen Jean-Jacques Rousseau menade tvärtom i sin bok Emile att tavlan är fullskriven från början. Han anslöt sig därvidlag till en äldre tänkare som hette Sokrates som menade att gudarna redan hade försett alla barn med kunskaper och att det bara gäller att locka fram det som redan skrivits på tavlan.

Ja, i vilken grad ska barnet sauteras och hur varm ska pannan vara? Barnen vill genomgå läppförstoring. Ska man säga nej? Friskolor lär vara bra för där får korkade barn höga betyg utan att kunna så mycket. Vad ska man tro?

En glödhet trend är super-nannyn. Hon virvlar in i familjen, sätter alla på plats och ser till att ingen längre är sig själv. Uppfostran funkar nämligen bara, enligt denna trend, när ingen är sig själv.

Barnen får inte hoppa på matbordet eller slåss med fjärrkontrollerna.

Mamma ska bli konsekvent. Herregud, hur ska det gå till? Det är ju just mammas inkonse-kvens som inneburit den lilla gluggen mot himlen.

Pappa ska bli kärleksfull. Men det får inte gå till överdrift så att han bjuder barnen på bärs och med fuktiga ögon anförtror dem solkiga hemligheter ur sitt kärleksliv.

Super-nannyn skriver regler på stentavlor. Tro inte på henne. Hennes stentavlor är tunga nog att krossa framtiden.

Första maj. Dags att ta fram den slitna röda bordduken från kräftskivan och demonstrera. För rätten att vara sig själv kanske. Det blir nog en banderoll i kyrkan för de apatiska barnen och ett förlorat hjärta.

Doktor Gormander