ÅSIKT

Livsfarligt och skitfult, men...

ÅSA LINDERBORG läser om graffiti

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: SARA RINGSTRÖM
Försköning eller förstöring?

Graffitin har varit en del av stadsmiljön i tjugo års tid. 1984, inspirerade av amerikansk film, började kids födda runt 1970 och uppvuxna i miljonprogramsområdena skriva tags och måla burners. Svårlästa bokstäver som inte bildade något budskap sågs på husfasader och i gångtunnlar. Självklart blev folk förbannade.

Politikerna har på olika sätt försökt stoppa graffitin genom hårdare lagstiftning och ”nolltolerans” eller genom att upplåta legala ytor. Trots detta växer den stadigt. Arsle, till exempel, har målat 3 000 tåg.

Vad är det som får människor att ge sig ut mitt i natten och måla tunnelbanestationer eller tåg med stor risk för att åka fast och dömas till kraftiga straff? Målningar som dessutom tvättas bort direkt. Per Andersson söker svaret i den personliga reportageboken Medan Svensson åt plankstek. Här får Kaos, Karma, Dhemn, Unik, Zdad och andra Stockholmsmålare förklara vad som driver dem.

Graffiti är en okuvlig kamp om det offentliga rummet, viljan att ge ifrån sig ett livstecken, önskan att få ta plats. Målarna menar sig hylla staden när de färglägger den, de vill ge oss något. Samtidigt struntar de i att folk inte vill ha vad de ger. Graffitin är extremt intersubjektiv; de nöjer sig med att kommunicera med varandra - jag var här, jag gjorde det här. Konkurrens, respekt, sammanhållning. En subkultur med en egen mytologi. Legender traderas, man ser sig själv som ett slags gerillakrigare.

För en utomstående ser nog den mesta graffitin lika dan ut, men alla har sin egen stil och graffitin har som hantverkstradition även stilutvecklats. 1989 dog den plötsligt, tyngd av sina egna krav på perfektionism men också för att den efterfrågades: gallerister ville göra utställningar, Ikea tapetmönster. Kommunerna startade graffitiskolor för att samhällsintegrera den, oförstående inför att dess förutsättning är att den är olaglig. 1994 kom den tillbaka i en enklare, rakare stil: ”den nya skolan”.

Politikernas svar var ”nolltolerans”. Graffitimålare är ”knarkare, mördare och psyksjuka”, förklarade SL, inkörsporten till grov kriminalitet. Kommunförbundet, SL och Stockholms stad hyrde in ett specialkommando som under militärliknande förhållanden tränades för spektakulära gripanden, som jagade de krigsförbrytare. Falckväktarna, som kostade lika mycket som saneringen, upprättade dessutom ett privat brottsregister som 2003 tvingade SL att bryta samarbetet.

I dag finns det 200-300 ”seriösa” graffitimålare i Stockholm. De har det lättare än den äldre generationen. De kan gå in i färgbutiken och köpa tyska Montanaprodukter, speciellt framtagna för graffiti. Pionjärerna fick själva ägna sig åt materialutvecklingen. Samtidigt har dagens målare det svårare eftersom man numera har rätt att kroppsvisitera folk som kommer ut ur en konstnärsaffär om de ser ut att vara graffitimålare.

Om än något romantiserad är Medan Svensson åt plankstek ett stycke välskriven kulturhistoria. Man får hoppas att den larviga titeln, som inte har något med bokens innehåll att göra, inte skrämmer bort läsare.

Som Andersson konstaterar är det inte svårt att hitta argument mot graffiti: folk tycker inte om den, den kostar pengar och unga människor riskerar sina liv i tunnelbanesystemen. Samtidigt borde en pragmatisk hållning vara möjlig. Andersson har fått mig att se staden på ett nytt sätt, jag upptäcker graffiti som jag aldrig tidigare noterat. Det mesta är skitfult, men mycket lyser upp annars helt själlösa ytor. Med boken som guide kliver jag in i ”friluftsgalleriet” och försöker lista ut vem som har hållit i sprayburken. Jag ser den fullt lagliga reklamen som kastar sig över mig likt en hydra, men framför allt ser jag alla gråa betongtunnlar och bullervallar som någon målare borde förbarma sig över.

Reportage

Åsa Linderborg

ARTIKELN HANDLAR OM