ÅSIKT

Högsta klass

CLAES WAHLIN om Robert Lepages sofistikerade teateräventyr

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Érick Labbé
Robert Lepage som H C Andersen i Köpenhamn.

Att försöka karaktärisera Lepages mästerliga teaterkonst kräver något av en antropologs uppmärksamhet. Till synes verkar hans senaste monolog, The Andersen project, så enkel; tre historier som flätas in i varandra av en man i olika roller framför en rad videoprojektioner. Några bås som växlar mellan telefonkiosker och porrbiokabiner, allt med skickligt balanserad musik, elegant ljusläggning och röstmanipulationer.

Men inte nog med att varje scen innehåller flera nivåer (historien, dess betydelse, ironier), vartefter adderas de: sagan om mannen som kommer till Paris för att skriva en barnopera efter H C Andersens äventyr Dryaden visar sig handla om teaterpolitik, ensamhet och hur världen förändrats de senaste 150 åren. Och för den som kan sin Andersen dyker det upp en rad blinkningar till både äventyren och författarens eget liv.

Lepage är en benådad skådespelare. Det är som han knappt spelar, utan börjar med sig själv för att långsamt och lågmält låta en peruk, en gest eller ett tonfall förvandla honom till librettisten, operachefen eller H C Andersen.

Och alla dessa ekvilibristiskt utförda telefonkonversationer, där de enklaste ord öppnar bråddjup.

Bildmedvetenheten är (som alltid) av högsta klass. Här är vi på Café de la Paix i Paris, på Garnier-operan, på världsutställningen 1867, på tåget från Köpenhamn, i Kanada, ja, hela den värld som dryaden i sagan drömde om så hon dog. Scenerna är ofta stumma, berättade som vore de Andersens silhuettmani anno 2005, av vilka den där Andersen besöker ett parisiskt glädjehus är en av föreställningens höjdpunkter.

Ensamheten är här, liksom så många gånger tidigare hos Lepage, ett genomgående tema. Att denna känsla blir så stark har inte minst med publiktilltalet att göra. All teknik, bilderna och de läckra scenbytena närmast förstärker kontrasten mellan världens modernitet (1867, 1967, 2005) och den ensamma människan.

Men framför allt är det ett sug, ett övertalande av publiken att lyssna till historierna. Det må vara en saga, ett äventyr eller en rad ofta oerhört komiska scener som vi presenteras för, men hela tiden uppmanas vi att reflektera över de samband som upprättas, om historiens sammanhang och var vi hör hemma i allt detta.

Det är oerhört sofistikerat, alldeles oemotståndligt och spelas i Köpenhamn till och med söndag. Sedan väntar världen.

Claes Wahlin