ÅSIKT

Gnistrande, fräckt, intelligent

ANDERS PAULRUD om hur Bodil Malmsten ger den ofria människan en röst

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: MALIN ARNESSON
Bodil Malmsten senaste bok "För att lämna röstmeddelande tryck stjärna" är en samling monologer.

Edvard skjuter upp att skjuta sig. Han har ingen egen röst, han har bytt bort sig och inte fått någon annan i stället. Ingen att skylla på. Nej, han har allt. Evigheten och vänligheten. En beslutsgång om tre sekunder. Ett och två och tre, och så finns Nuet där. Och han skjuter upp det; självmordet.

Edvard är en person i Bodil Malmstens bok För att lämna röstmeddelande tryck stjärna. Han pratar inte med någon, Edvard. Bara för sig själv pratar han.

Det gör också de andra i denna bok: den långtidssjukskrivne och på heltid ensamme Bert-Ove, och Giselle som är från överklass men blivit degraderad till underklass, och Jessica som bär den stora vreden, och Tomasine från Norrlands inland som tränar sig i kärlek. Alla håller sina monologer.

Helt outhärdliga att lyssna på, om det inte hade varit för Bodil Malmstens språk som är gnistrande, fräckt, talspråksmässigt, intelligent, precist - och tjatigt.

Tjatigt så som människor pratar.

Det är omöjligt att inte läsa Bodil Malmstens texter som djupt politiska dokument.

Ta bara faktumet att monologen alltmer har ersatt samtalet. Så har det ju blivit. Nästan alla talar i ensamhet, i monologer, ofta med stänk av självömkan; från landsfader Persson ner till människorna i de samtida svenska avgrunderna.

Varför har det blivit så? Man kunde säga att det är liberalernas fel. Man kan alltid skylla på liberalerna. Detta att det har blivit fint att placera friheten hos oss själva, och därigenom utestänga oss från det politiska rummet.

Vi är fria så länge vi håller oss borta från politiken.

Men det är en osanning. Frihet kan bara uppnås när vi tillsammans skapar idéer i det offentliga rummet, frihet infinner sig bara när man handlar. Agerar tillsammans.

Bodil Malmsten skriver den ofria människans röst, den som talar om frihet som vore det den största av ensamheter.

Frihet, vilket jävla skitord det har blivit. Så missbrukat, så kommersiellt. Och samtidigt blir eliterna, de politiska och ekonomiska, bättre på att dölja sin makt genom att oupphörligen tillhandahålla fiktiva val mellan redan givna ting.

Ja, det är som Bodil Malmsten skriver, för illa med friheten som individuellt projekt. Eller som Bert-Ove säger: "Som långtidssjukskriven håller man på och tänker ihjäl sig, det är som om det inte är man själv som tänker, utan tankarna som tänker sig själva, snart blir man väl tokig."

Så är det väl.

Monologer

Anders Paulrud