ÅSIKT

Därför firar jag INTE på måndag

ÅSA LINDERBORG sågar en nyinrättad helgdag

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: BJÖRN ELGSTRAND
På måndag är det den 6 juni, nationaldagen. Men vad ska vi fira?

På måndag är det meningen att vi ska fira nationaldagen. Förvänta er inte att jag ska vara med.

Under 1980-talet blev det plötsligt en allmän sanning att socialdemokraterna under decennier hade ”förbjudit oss att älska Sverige”. Dumma sossarna, ”man borde faktiskt kunna få vara stolt över att vara svensk”.

Påståendet var helt bisarrt. Mycket av folkhems-identiteten låg ju i att Sverige var ett unikt land som gått sin egen, ytterst framgångsrika väg och att vi gärna ansåg att andra länder borde organisera sina samhällen som vi själva hade gjort. Och ingen bil var lika bra som Volvo, ingen choklad så god som Marabou, inget stål bet som det svenska.

Och det var väl just det här som var problemet för de ”sunda nationalister” som ”inte längre ville skämmas för att de var svenskar”. Det som svenskarna, förutom naturskönheten, positivt förknippade med Sverige - den generella välfärden, folkrörelsedemokratin och neutraliteten - skulle vi inte längre vara stolta över. Det var en ytterst schizofren kärlek till Sverige som högervågen formulerade.

Under 1990-talets ekonomiska katastrofår användes nationalismen för att skapa ett krismedvetande. Kritiken mot försämringarna i den sociala välfärden skulle skjutas i sank; vi är inte en delad nation, inte fattiga eller rika, vänster eller höger, vi är svenskar. Nu hördes plötsligt nationalsången som inledning till ett lokalt innebandyderby, svenska flaggan blev massproducerad pins och nationaldagsfirandet från Skansen direktsändes i tv. Samtidigt uppstod ett nästan perverst intresse för svensk krigshistorik och gamla kungar. Nationalismen hade samma funktion som hundra år tidigare: att stävja samhällskritik.

Nationaldagseuforikernas problem är att de inte har något att hänga upp firandet på. Sverige är en process. Vi saknar en särskild händelse som symboliserar nationell befrielse eller seger, och vi har inte någon yttre fiende att sluta oss samman mot - det var flera hundra år sedan vi krigade mot dansken och ryssen. Och det som skulle kunna sägas vara den svenska nationens särdrag - generell välfärd, folkligt baserad demokrati och alliansfrihet - är i dag politiskt kontroversiella frågor. Samma krafter som vill att vi ska vifta med flaggor ihop med kungahuset skäller ut oss som ”unkna välfärdsnationalister” och antieuropéer om vi är skeptiska till EU och röstar emot EMU. Vi ska vara svenskar ibland, alltid européer men aldrig världsmedborgare.

Det är därför jag inte firar nationaldagen. Det som är Sverige för mig - och framför allt det jag tycker att

Sverige borde vara - brukar jag manifestera i början av maj varje år. Då är vi några entusiaster som firar idéer som solidaritet, rättvisa och jämlikhet, generös flyktingpolitik, antirasism, global rättvisa och internationell solidaritet. Den dagen brukar vi inte vifta med några svenska flaggor. Och kungahuset brukar stanna hemma.

Åsa Linderborg

ARTIKELN HANDLAR OM