ÅSIKT

Hur vita var bussarna?

Foto: GÖSTA WIRÉN
En av Bernadottes vita bussar.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den 3 maj 1945, bara fem dagar före Tysklands kapitulation, bombade brittiska flygare två fartyg utanför Neustadt i Lübeckbukten: Cap Arcona och Thielbek. 7 500 människor dog när de båda skeppen förvandlades till brinnande infernon och omedelbart sjönk.

Av de döda var de flesta utmärglade fångar från koncentrationslägret Neuengamme utanför Hamburg. De hade evakuerats undan de avancerande allierade trupperna. Kanske var SS-ledningens desperata plan att dessa utmärglade bevis på brott mot mänskligheten snart skulle försvinna tillsammans med fartygen.

Föregrep den brittiska bombningen ett mördande som ändå skulle ha skett? Det är möjligt. Å andra sidan: kanske hade de fem dagar som återstod till fredsslutet räckt för att nazisternas djävulska plan aldrig hade hunnit realiseras. Från ett närliggande tredje skepp med 2 000 lägerfångar kunde nämligen de flesta senare räddas till livet.

I sin uppmärksammade bok nämner Ingrid Lomfors mer i förbigående det öde som mötte huvuddelen av de fångar från Neuengamme som inte tidigare hade räddats från lägret. Men deras kvalfulla död i eld och vatten finns uppenbarligen hela tiden i tankarna hos en av de fransmän, Henri Boivin, som hon samtalar med. Han tillhörde dem som med de vita bussarna någon månad tidigare flyttats från Neuengamme för att ge plats för uppsamlingen av de skandinaver som sedan skulle transporteras vidare till Sverige.

Det är denna rensning av lägret från svårt sjuka fångar som Svenska Röda korset medverkar till och som Lomfors med rätta anser kasta en moralisk skugga över hela den följande räddningsaktionen. Men Henri Boivin väljer ett annat perspektiv:

"Jag hade turen att bli utvald för att lämna Neuengamme. Vem vet vad som hänt mig annars? Många av mina kamrater som var kvar i lägret gick en fruktansvärd död till mötes. Ni har säkert hört talas om att de tvingades ombord på ett fartyg som låg i Lübecks hamn."

Ingrid Lomfors väljer att i sin bok föra enbart ett kort hypotetiskt resonemang om vad som kunde ha hänt de förflyttade fångarna om de fått stanna kvar i lägret. Det är synd, för Henri Boivin ställer trots allt ett problem på sin spets: ledde en moraliskt tvivelaktig aktion ytterst till död eller liv? Det är egentligen en omöjlig fråga att ställa men den visar på den etiska tvetydighet som var förutsättningen för hela den svenska räddningsaktionen. Boivin tillhör också dem som i grunden känner tacksamhet för den svenska insatsen även om han kan vara kritisk mot djävulspakten med nazisterna. "Det var skickligt gjort men fult. Samtidigt tycker jag att allt det goda som de Vita bussarna gjort väger upp misslyckandena."

Man kan förstå Ingrid Lomfors tvekan att uppehålla sig vid den kontrafaktiska historieskrivningen eftersom hennes ärende egentligen är att diskutera de moraliska aspekterna på Röda kors-aktionen. Hon vill också peka på de blinda fläckar som en historieskrivning förankrad i nationella myter så ofta leder till.

Men också i det viktiga resonemanget kring de nationella myternas blinda fläckar kunde fallet med lägerfångarna som dödades under allierad eld ha tjänat som ett utmärkt exempel på hur viktiga men opassande fakta förtigs i en självbespeglingens historieskrivning också utanför Sveriges gränser.

Benjamin Jacobs, en judisk överlevande från både Auschwitz, Neuengamme och bombningen av Cap Arcona, dog förra året men hann dessförinnan berätta om sina upplevelser i en bok med titeln The 100-Year Secret: Britain"s Hidden World War II Massacre. Den hundraåriga hemlighet som titeln syftar på är det faktum att den brittiska regeringen fram till år 2045 har låst in allt material kring hur Royal Air Force råkade döda 7 500 lägerfångar. Varför detta sekellånga förbud för den historiska forskningen? Självklart därför att "minnet av historien" - för att citera Ingrid Lomfors - inte får tyngas av besvärande frågeställningar.

Den stora förtjänsten med Ingrid Lomfors bok är förstås att hon kommer med just besvärande och nödvändiga frågeställningar. Innebar inte borttransporten av franska, polska och ryska fångar för att ge rum åt skandinaver en sortering av människor i strid med Röda korsets humanitära ideal? Hur kunde man bortse från de elementära hjälpbehov som just dessa dödssjuka fångar hade? Graderingen av individer efter ras och nationalitet präglade 1900-talets första decennier och fick sin makabra tillspetsning under nazismen. Om en av Sveriges mest glorifierade insatser under kriget delvis föll in i det mönstret måste det sägas högt.

Över huvud taget aktualiserar den här boken frågan om inte en total genomlysning på nytt borde ske av det föregivna svenska hjältemodet under andra världskriget. Attila Lajos avhandling vid Växjö universitet bidrog häromåret till att problematisera den enorma inflation som siffrorna för Raoul Wallenbergs räddningsinsatser råkat ut för. Ingrid Lomfors ställer allvarliga frågor kring Folke Bernadottes vita bussar. Fler kritiska granskningar borde välkomnas.

När vi i dagarna firat 60-årsminnet av det andra världskrigets slut är dess tragiska historia långt ifrån färdigskriven. Kommer de blinda fläckarna att vara eliminerade ens till år 2045?

Historia

Torsten Kälvemark