ÅSIKT

FORTFARANDE SÅ BRA!

I år är det 40 år sedan den första kom. JAN ARNALD, alias ARNE DAHL, läser alla böckerna om Martin Beck en gång till

Foto: BO HOLST/REPORTAGEBILD
Per Wahlöö och Maj Sjöwall - tillsammans skrev de tio romaner som kom att skapa en helt ny genre: den samhällskritiska polisromanen.
KULTUR

JAN ARNALD, också känd som kriminalförfattaren Arne Dahl som i dag kommer ut med åttonde delen i sin romanserie om brott (recenserad på dessa sidor i går), har än en gång läst den romansvit som är hans inspiration och förebild: Sjöwall/Wahlöös banbrytande Roman om ett brott, de tio böckerna om Martin Beck, som ständigt genererat nya långfilmer och som just givits ut igen i en pocketbox.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

"Jag känner en lättnad över att de fortfarande är så bra. Att de faktiskt var en bra förebild. Jag kommer alltid att vara tacksam", skriver Arnald/Dahl.

Foto: Foto: ULLA MONTAN

Det är ovanligt att en litterär tradition har ett riktigt genuint föräldrapar. Ännu ovanligare är det att en hel genre har det. Men så är faktiskt fallet med den alltjämt starkaste av de svenska kriminallitterära genrerna: den samhällskritiska polisromanen. Före Maj Sjöwall och Per Wahlöö såg den svenska deckaren helt annorlunda ut. Med dem gick all pusseldeckarnaivitet ohjälpligt förlorad.

Nästan alla som skriver polisromaner utnämns någon gång till Sjöwall/Wahlöös efterföljare. Möjligen har det i Arne Dahls fall skett lite oftare än för andra. Och Arne Dahl (visst ja, det är ju jag) har inte direkt protesterat. När folk frågar mig om mina förebilder har svaret regelmässigt kommit att lyda: Sjöwall/Wahlöö. Det är nämligen något så enkelt som sant. I livet i övrigt är jag inte särskilt beroende av förebilder - jag tror på att gå min egen väg, och så får det bära eller brista. Det är alltid bättre än att tala med någon annans röst.

Deckarförfattare förväntas nästan säga att de inte läser deckare. Jag tillåter mig att infria förväntningarna. När jag tog mina första stapplande kriminalromansteg för bortåt decenniet sedan var jag en människa som helt sanningsenligt kunde säga: Jag läser inte deckare.

Men det beror faktiskt på vad "jag" är (jag har som bekant lite svårigheter med den beteckningen). Om "jag" är en storhet utsträckt i tiden, utan att behöva betyda "jag-just-nu", så är jag en stor deckarkonsument. Fast här snackar vi högstadiet, årskurs nio, kulmen på en kontinuerlig verklighetsflykt som väl bäst sammanfattas som spänningslitteratur.

Man kan naturligtvis fråga sig när det ungdomliga sinnet är som allra mest mottagligt, vid vilken ålder och i vilket mentalt tillstånd de starkaste intrycksspåren avsätts. Femtonårsåldern är en stark kandidat. Det är en av livets mest manodepressiva åldrar. Å ena sidan är livet nästan oavbrutet plågsamt, å andra sidan börjar man sakta inse vem man är och vilka möjligheter livet trots allt har att erbjuda.

Sjöwall/Wahlöö kom in i mitt liv när jag egentligen hade slutat med all den där barnsliga spänningslitteraturen. Nu var jag mogen för helt andra litterära intryck (brådmogen, alltså). Men då dök de upp, och de inte bara sammanfattade alla de olika spänningstraditioner som jag dittills hade kastat mig in i (nagelbitarspänning, action, pusseldeckare), de la också till två element som dittills hade saknats mig: humor och en samtidspolitisk utblick.

Och, visar det sig nu när jag läser om dem, det riktigt, riktigt nyanserade och noga utmejslade språket.

Att återvända till en livsavgörande läsupplevelse är ett vågspel. Regeln är besvikelse, undantaget lättnad. Jag känner ingen besvikelse när jag läser de tio böckerna i Roman om ett brott, möjligen en viss förvåning över det lilla formatet, de relativt enkla intrigerna - och kanske också den oförsonliga kantigheten i Martin Becks livsleda. Men ändå - det jag känner är lättnad. Lättnad över att det fortfarande är så bra. Att de faktiskt är en bra förebild. Jag kommer alltid att vara tacksam.

Roman om ett brott kom ut mellan 1965 och 1975, en bok varje år utom 1973. Det året sa å andra sidan Per Wahlöö i en intervju: "I början låg vi lågt för att nå fram till publiken, men det socialistiska draget har nog blivit allt tydligare." Som Bo Hammar konstaterar i sin fina (men alldeles för politiskt inriktade) skrift som medföljer den nyutgivna pocketboxen var strategin att de tre första böckerna skulle vara nästan apolitiska för att sedan ändra karaktär. Redan 1966 presenterade Wahlöö med all önskvärd tydlighet målsättningen: "Grundidén är att i en långroman på cirka 3 000 sidor uppdelad i tio fristående delar, eller om man så vill kapitel, ge ett längdsnitt genom ett samhälle av en viss struktur och analysera kriminaliteten som social funktion och dess förhållande till både samhället och de moraliska livsformer av olika slag som omger samhället i fråga."

Det är alltså exemplarisk 68-litteratur. Den sträcker sig från det gryende politiska medvetandets tid, 1965, fram till det kanske allra mest dogmatiska året, 1975. Det borde bli som så otroligt mycket annan 68-litteratur: så politiskt entydig att alla former av litterär spänning går förlorad och alltihop faller platt till marken.

Det märkliga är att det inte sker. Inte ens i Terroristerna, det sista bandet, det som färdigställdes lite klippartat efter Per Wahlöös död och verkligen är ideologiskt in i minsta beståndsdel, sker det. Avslutningsscenen är signifikativ. Martin Beck och hans nya kvinna Rhea sitter hemma hos den avhoppade kollegan Lennart Kollberg och hans fru Gun. Verket ska sammanfattas, trådarna från tio böcker knytas ihop. Det kommer också, rudimentärt, en politisk kontenta av de gångna tio åren. Men det sker i ett avslappnat och tydligt sammanhang, de fyra spelar spel och sitter och småkäftar. Spelet heter Korsord, man säger en bokstav och så ska de andra försöka få in den i ett rutnät på sitt papper. Kollberg vinner hela tiden, de börjar om. Han får avsluta sviten med orden: "Det är jag som börjar. Då säger jag X, X som i Marx."

Det är just det, den litterära gestaltningen får aldrig, verkligen aldrig, stryka på foten för den politiska agitationen. Glöm aldrig tid och rum, glöm aldrig att romanen måste fixera personer på en plats och att detta måste göras vitalt - vitalitet kommer alltid före ideologi. Om man läser noga.

Vilket jag tror att jag har gjort nu. Det som slår mig är den konstanta kvaliteten. Redan första boken, Roseanna, är ett mästerverk i miniatyrform, med ett par tvära, eleganta kast som förvandlar boken: först socialrealism med okänt kvinnolik i Motala, sedan pusseldeckararbete med massor av fotografier som ska pusslas ihop, till slut psykodrama då den extremt försiktige och hämmade mördaren, på randen till mentalsjukdom, ska fås att ta ett felsteg.

Det är krypande spänning av flera olika slag som avlöser varandra, och det är riktigt, riktigt bra.

Tvåan är lite svagare. Mannen som gick upp i rök blir en aning statisk i sin fixering vid Martin Beck i Budapest, och deckargåtan känns bitvis lite sekundär. Det är en studie i främlingskap som är rätt spännande, på ett annat plan, och den ger en god inblick i tidens journalistkretsar. Sjöwall och Wahlöö är ganska hänsynslösa mot sina gamla journalistkollegor, om man säger så...

För min del känns det lämpligt att dela upp verket i två lika stora delar. De tidiga mästerverken Mannen på balkongen och Den skrattande polisen är krön på den första halvan, där det politiska perspektivet är mer implicit, mer outtalat, tillåtet att mer lirkas fram ur de sociologiska strukturerna än skrivet på näsan.

Komplikationerna kring bussmordet i Den skrattande polisen är och förblir en höjdpunkt i svensk kriminallitteratur, och den täta, krypande spänningen i pedofiljakten i Mannen på balkongen är oöverträffad.

Med Polis polis potatismos, den sjätte boken, sker en påtaglig stegring av det ideologiska. Här är den tekniska skickligheten som störst, och humorn kanske allra längst gången, ändå faller boken lite på den extremt fyrkantiga teckningen av de kapitalistiska kretsar den kritiserar. Det finns verkligen inga som helst försonande, eller ens mänskliga, drag hos den företagsledare som i inledningskapitlet blir avrättad på Savoy i Malmö. Även om det finns en satirisk kraft i skildringen drabbas man av en besk bismak - så här såg väns-terns avhumaniserande sida ut. Ändå är det rakt igenom fascinerande läsning.

Den vedervärdige mannen från Säffle är tung kritik riktad mot polismakten i alla dess aspekter, men det är också ett tätt och otäckt psykologiskt drama som bör läsas bortom Bo Widerbergs filmatisering. Höjdpunkten i den andra halvan är Det slutna rummet, där en serie mycket ideologiskt intressanta bankrån finner en djupt fascinerande fixpunkt i en ytterst fantasifull version av deckarens klassiska slutna rum.

Vad var det då Sjöwall/Wahlöö lyckades med i sin svit? Vad var det som slog an denna så länge vibrerande sträng i femtonåringen att den tjugo år senare kunde förlösa ett eget kriminallitterärt författarskap? Den återhållna vreden, tror jag. Elden - men samtidigt en hårt tuktad eld. Den långsamt framväxande insikten att oriktad och okontrollerad vrede faller platt till marken - men att elden samtidigt måste finnas och bevaras.

Att finna en form för sin vrede, kanske...

Litteratur

Jan Arnald / Arne Dahl

ARTIKELN HANDLAR OM